Livets berg- och dalbana

Vi sitter alla på gott och ont i livets hisnande berg- och dalbana. Behöver vi verkligen medvetet lyfta säkerhetsbommen för att kunna njuta av livet?

roller coaster fun Sticker by lilcozynostril

Vår samtid verkar leverera krav på individen som jag har lite svårt att förstå. Somliga verkar sträva efter att mjölka livet på allt det har att erbjuda. En måttlig nyfikenhet på livet givetvis är fördelaktig, men det kan också gå över till ett tvångsmässigt beteende där rädslan inför stagnation är det som motiverar förändringar i livet. Vad är det som är så hemskt med att stagnera? Går det ens att prata om egentlig stagnation i livet? Är det möjligt att i livet inte utvecklas? Kompromissar vi med all kapacitet för utveckling bara för att vi råkar tycka om och trivs med att ha det på ett visst sätt? Ska vi behöva skämmas över bristande intresse till att göra allt det som andra tycks vilja?

Svaret på de retoriska frågorna ovan kan tyckas självklart när man läser de en efter en, men strömningarna i samhället lyckas ända krypa under skinnet på oss och får oss att betvivla det vi innerst inne vet. Det är också skrämmande hur alla dessa verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna och det är idag inte ovanligt att hitta en 15-åring redan internaliserat en rädsla av att missa saker i livet. Lösningen tror jag ligger någonstans i att prata om hur livet är fantastiskt precis just nu, och att du faktiskt riskerar att missa detta om du redan jagar efter nästa upplevelse.

Optimalt eller praktiskt?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Optimalt och praktiskt är två begrepp som närmar sig varandra genom intelligenta val och rätt prioriteringar.

Det finns så mycket som är optimalt för oss här i världen, men i lika många fall är det nästan omöjligt at uppnå. Det är ganska ointressant att prata om det som är optimalt om det inte går att uppnå det, eller hur? Ändå försätter vi oss i situationer där vi jagar det optimala, en jakt som inte sällan leder oss ner i en ond spiral. Träning är ett bra område för att exemplifiera jagandet av det optimala. För det är löjligt hur mycket diskussion det finns om träning och kost och alla har sina specifika råd för att optimera dina resultat.

Likaså i jobbvärlden finns det inslag om ständig optimering (eller effektivisering som det också kan kallas). Vi behöver inte sällan drabbas av kronisk kompetensutveckling, konferenser och utbildningar utan slut. Och jag vet verkligen inte vad som är rätt och fel här. Jag vet bara att det känns som man aldrig får någon ro, varesig i gymmet eller på jobbet. Jag vet inte vad lösningen är heller. Men jag tänker. Jag funderar. Jag hoppas jag når en vettig insikt snart.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Kunskap, kompetens och praktik

Hej igen hörni! Hur är läget?

Du behöver inte ständigt utvecklas och stärka din kompetens varje enskild sekund av ditt arbetsliv.

För inte alltför länge sedan smyglyssnade jag på en konversation (skäms på mig) mellan två personer där en av personerna beklagade sig över sitt jobb och att hen aldrig riktigt kunde komma till ro i sin yrkesroll på grund av återkommande utbildningar och föreläsningar.

Den andra personen beklagade sig också, men hade istället dåligt samvete för att denne trivdes i sin yrkesroll, och för tillfället endast ville trivas i sin yrkesroll utan att kontinuerligt behöva springa på konferenser och kurser.

Det ena utesluter givetvis inte det andra, men kompetens handlar inte bar om att lära sig mer. Det handlar om att få praktisera det vi redan vet. Att klättra på kompetensstegen är något som jag således känner mig lite kluven inför. På ena sidan älskar jag att lära mig nya saker, men samtidigt älskar jag att få bli kompetent och förfina min praktik utifrån de kunskaper jag redan besitter.

Och när det gäller kunskap tror jag det inom alla områden finns en nivå av lagom, där vi genom att överskrida  en viss kunskapsnivå lätt tappar kontakten med kärnan; det essentiella vi tar för givet och som andra inte har en aning om.

Kunskap kommer med ett pris. När du verkligen förstår något är det lätt att ta för givet att det är uppenbart för alla. När saker har en mening för oss är det svårt att minnas då vi inte förstod meningen. Vi bygger komplexa nätverk av förståelse; vi glömmer hur invecklad vägen till vår tillgängliga kunskap  och hur värdefull den kunskapen faktiskt redand är. Och ibland behöver vi bara få göra det vi är duktiga på.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-11-17

2017-09-29