Sinnesfrid

Hej igen hörni! Hur är läget?

Jag har svårt att genom tanken finna något jag värdesätter mer än det svårdefinierade begreppet sinnesfrid.

Sinnesfrid är för mig ett begrepp som är så svårt att verkligen ta på. Det är först när flera känslor visar sig vid en tidpunkt vi kan nå denna flyktiga känsla av balans och harmoni. Vilka känslor? Tja, jag kan tänka mig att det är individuellt, men när glädje, lugn och lycka sammanfaller inom dig är du nog på god väg.

Men för mig förblir nog sinnesfriden en utopi som jag ibland snuddar vid i livet. Den visar sig flyktigt för att senare försvinna i en flod av vardagstjafs. Men ska jag vara ärlig är det nog så jag vill ha det. Jag vill kunna känna en uppskattning och hopp inför den där känslan som jag värdesätter så mycket, vilket i viss mån villkoras av dess sällsynthet.

För mig är sinnesfrid livets ecstasy, men utan nackdelarna och något du kan arbeta mot utan att riskera livet, tvärtom! Men för att kunna börja arbeta mot en närmare bekantskap med sinnesfriden behöver du se till att livet du lever faktiskt känns någorlunda okej. För gör det inte det behöver du göra det som krävs för att du ska må bra, både långsiktigt och kortsiktigt. Det finns inga mallar, och livet kommer oundvikligen ge dig saker du inte är redo för, men så länge du håller den röda tråden, att nå sinnesfrid, vill jag tro att mycket faller på plats bara av att du försöker.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-11-09

2017-10-12

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?