Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket “allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

“Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.

2018-09-23

Hinner du inte? Orkar du inte?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hinner du inte eller orkar du inte? Eller….jag vågar inte ens tänka på det…BÅDA!?

För flera av oss är orken avgörande i allt det icke-obligatoriska som dagen erbjuder, för andra blir det icke-obligatoriska “obligatoriskt” på ren järnvilja. Och när vi kör på järnvilja så förbrukar vi resurser, resurser vi kanske egentligen inte har. Eller kanske har du . åtagit dig för mycket obligatoriskt, och tiden räcker helt enkelt inte till; något som onekligen kommer leda till trötthet.Orkar eller hinner?

Balansen mellan stimulans och överbelastning tycker jag själv är så jäkla svår att det är sällan jag hamnar i en bra balans mellan de två. För det är minst lika illa att vara understimulerad till den graden att det nästan gör ont i kroppen; det är när tristessen når en nivå som blir outhärdlig. För det kan hända, inte ofta, men det händer. I mitt liv just nu arbetar jag aktivt med att minska det obligatoriska och öka det icke-obligatoriska, allt efter min ork, men också i linje med insikten att det finns icke-obligatoriska aktiviteter som faktiskt ger energi, även för en inrutad introvert som jag.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2018-05-05

2018-05-02

Jag hinner inte!

Hej igen hörni! Hur är läget?

”Jag hinner inte!” – Uttalande som vid frekvent användning pekar på att du behöver göra nödvändiga omprioriteringar i ditt liv.

Om du inte hinner med saker, är min fråga till dig inte hur du orkar, då svaret i det fallet förmodligen innehåller fraser som ” gillar att alltid har något på gång” eller ”gillar att ha många bollar i luften”. Min fråga blir istället när har du har tid för kontemplation? När har du tid för eftertanke och reflektion?  Om du inte avsätter tid för lite mellanrum mellan allt jonglerande med bollar, hur ska du kunna uppskatta ”jongleringen” fullt ut?

Det är ingen slump att jag inte kan dra mig till minnes när jag sa ”Jag hinner inte” senast och faktiskt menade det. Vi lever i en tid där livet inte ska levas, det skall maximeras. I sökandet efter oss själva vänder vi oss från jaget och tar oss an aktiviteter som är tänkta att stänka lite mening på vårt liv. Jag delar inte dessa tankebanor.

Att konsekvent inte hinna med saker låter i mina öron som ett problem; något som kräver en lösning. Står du utan tidsbuffert i livet, där du inte ges möjlighet att klämma in den minsta aktivitet, tror jag av hela mitt hjärta att du gör behöver göra något åt det.  Använder du ”jag hinner inte” som “standardlögn” när du egentligen vill säga ”jag orkar inte”, är kärnan ändå densamma; du behöver agera. Du behöver göra något åt tidsbristen eller tröttheten.

Ledtråd: båda problemen kan lösas med samma verktyg….

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Definitiva lösningen på psykiska problem

Ju mindre du söker efter den definitiva lösningen på psykiska problem, desto närmare kommer du essensen i vad det innebär att må bra.

Denna texten försöker synligöra människans inneboende ansats till att fixa sig själv och sina problem. I ett träsk av medicin, kriterier och normalitet är det lätta att bagatellisera den faktor som faktiskt gör oss till människor; vår komplexitet. För frågor har inte alltid lätta svar, det finns inte alltid en given anledningen till att vi mår som vi gör. Det kan bero på miljö, genetik, kulturell kontext, socialt nätverk etc. och inte sällan är det en blandning av olika faktor.

I vårt sökande efter lösningen tenderar vi att i många fall spendera långt mer energi än vi planerat och kan i värsta fall motverka processen mot en lösning. Människor som tagit sitt liv tror jag i någon omfattning mött ”olösliga problem” eller för många svårlösta. När existensen är så smärtsam att man inte vill leva är det i det nattsvarta sinnet svårt att se något ljus. Det är tragiskt att människan kan tappa tålamodet till att invänta en förbättring i livet.

Tiden läker inte alla sår, och det ska den inte heller göra. Om tiden hade läkt alla sår hade det inte funnits personligheter och ingen hade behövt ta lärdom av sina erfarenheter. Jag är av åsikten att även om allt inte kan bli bra eller alla sår läkta så kan situationen bli bättre av att tiden får gå. Eller kan du minnas ett tillfälle i livet där så inte varit fallet? Det kan inte jag.

Perspektiv och trauma

Kan du välja hur du ser på din situation har du kommit tillräckligt långt i en process som erbjuder dig möjligheten att göra det. I direkt anslutning till ett trauma är det orimligt att göra något annat än att härda ut.

Det kan låta självklart, men ju närmare vi är något hemskt som hänt oss desto svårare är det att få distans till det inträffade. Detta är egentligen så enkelt och så självklart, men kan också vara så förlamande. I direkt anslutning till ett trauma går det inte att ställa några krav på den enskilde –  personen är med största sannolikhet fortfarande i chockfasen där personen inte agerar eller tänker rationellt.

Vi vill alla må bra , och vi vill att människor i vår närhet skall må bra, men ibland kan vi inte göra något, varesig för oss själva eller andra. Vi måste helt enkelt rida ut vågen.

Jag tror inte på att tiden läker alla sår, och jag tror det är så det ska vara.

Vissa sår läker aldrig, men varesig vi vill eller inte så får vi perspektiv till det inträffande. Jag vet inte vad som händer i perspektivskiftet men jag själv har ofta nått en punkt där jag inte vill byta bort de allra svåraste och tuffaste perioderna i livet. Jag kan säga att det som inte dödar det härdar, men så tror jag inte heller att det är. Jag tror helt enkelt det som inte dödar oss är livet. Det kan vara orättvist, och så kan det vara fruktansvärt orättvist. Därtill kan orättvisa tillkomma, men det är ändå livet. Jag inser att all smärta som drabbat mig, drabbat mig just för att jag är i livet. I chockfasen bryr jag mig inte om det, men får tiden passera så inser jag ändå detta i slutändan. Varje gång.

2017-10-23

2017-08-22