Kämpa, syfte, behov och handling

Hej igen hörni! Hur är läget?

Låt inte diskrepansen mellan syfte, behov och handling bli allt för stor. Kämpa för det som är värt att kämpa för.

Jag tror människan kämpar för mycket och ger upp för sällan. Att kämpa är att vara stark och att vara stark är något vi alla vill vara. Förutom att kämpa för att hålla sig vid liv tror jag det är få gånger kämpandet faktiskt hjälper oss nå dit vi vill. För i kämpandet kommer tröttheten och med tröttheten kommer uppgivenheten.

Människan är konsekvent duktigt på att hänga fast vid det som ändå inte fungerar särskilt om hon spenderat mycket tid och energi i det icke fungerande. När vi i min mening överger det som inte fungerar är vi inte svaga, vi är pragmatiska; få saker kräver större visdom, självkännedom och mod än att våga ge upp.

Vi borde cementera idén hos oss själva att det är få saker förutom livet som verkligen är värt att kämpa för. Wow, den meningen har du förmodligen aldrig hört förut. Provocerande? Ja. Felaktig? Tveksamt. Min poäng är att kämpandet inte alltid är nödvändigt för att få det vi vill ha; utomstående faktorer som tid, slump eller andra människor kan vara det som spelar den största rollen.

Vidare bör det du värderar vara något DU tillskriver ett visst skeende, inte något du hämtar från andra. Ibland sammanfaller din värdering med andras, ibland inte, men värderingen bör stå fast i båda dessa fallen.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Praxis och drägliga arbetsförhållanden

Hej igen hörni! Hur är läget?

Praxis, sedvänja eller sed är det sätt något normalt utförs på utan att nödvändigtvis vara bestämt i skriftliga regler. En förlängning av praxis är doxa; ett kollektivt tankemönster som sällan ifrågasätts och som står utanför den dagliga diskussionen. Den svenska arbetsmarknaden lider som helhet av strukturella tillkortakommanden kopplade till både praxis och doxa, där det i slutändan är individen som drabbas allra hårdast.

Drägliga arbetsförhållanden existerar, men de gömmer sig ofta bakom en vägg av praxis.

En situation från verkligheten: En god vän till mig fick som timvikarie det outtalade ansvaret att ringa runt och försöka hitta ersättningar för ordinarie personal; en personalstyrka där flera är  sjukskrivna på grund av arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Någonstans vid vid något tillfälle blev det underförstått eller uttalat att det blev var hen som skulle ta tag i detta. Vissa personer hade säkert sett detta som en rolig utmaning, men jag tror att en klar majoritet hade ryggat tillbaka om de hamnade i situationen ovan. Vissa vill ha det lugnt på jobbet, vissa blir lätt rastlösa, men alla vill vi ha saker under kontroll.

Situationen ovan tycker jag pekar på en organisation som är sjuk, och som inte vidtagit adekvata åtgärder för att faktiskt motverka det problemet som gör att anställda inte står ut. Det verkar vara lättare att köra slut på personal och istället anställa nya personer trots att detta är en ganska kostsam praktik. Så varför gör då företag såhär? Är det verkligen så svårt att anpassa företagskulturen så att människor inte går in i väggen

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-08-29