Kämpa, syfte, behov och handling

Hej igen hörni! Hur är läget?

Låt inte diskrepansen mellan syfte, behov och handling bli allt för stor. Kämpa för det som är värt att kämpa för.

Jag tror människan kämpar för mycket och ger upp för sällan. Att kämpa är att vara stark och att vara stark är något vi alla vill vara. Förutom att kämpa för att hålla sig vid liv tror jag det är få gånger kämpandet faktiskt hjälper oss nå dit vi vill. För i kämpandet kommer tröttheten och med tröttheten kommer uppgivenheten.

Människan är konsekvent duktigt på att hänga fast vid det som ändå inte fungerar särskilt om hon spenderat mycket tid och energi i det icke fungerande. När vi i min mening överger det som inte fungerar är vi inte svaga, vi är pragmatiska; få saker kräver större visdom, självkännedom och mod än att våga ge upp.

Vi borde cementera idén hos oss själva att det är få saker förutom livet som verkligen är värt att kämpa för. Wow, den meningen har du förmodligen aldrig hört förut. Provocerande? Ja. Felaktig? Tveksamt. Min poäng är att kämpandet inte alltid är nödvändigt för att få det vi vill ha; utomstående faktorer som tid, slump eller andra människor kan vara det som spelar den största rollen.

Vidare bör det du värderar vara något DU tillskriver ett visst skeende, inte något du hämtar från andra. Ibland sammanfaller din värdering med andras, ibland inte, men värderingen bör stå fast i båda dessa fallen.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Motgångar och tid

Det kan ta veckor, månader eller år, men tillslut kommer du dra lärdom och se ett syfte med varje motgång du upplevt.

Den här bilden är aningen naiv och lite väl absolut, men speglar ändå till stor del sanningen. Det gör den åtminstone om jag tittar bakåt i mitt eget liv och allt svårt jag varit med om. Syfte skulle här kunna likställas med lärdom, och att dra lärdom om något svårt vi varit med om förutsätter ett speciellt perspektiv på det inträffande, nämligen att tiden behöver passera innan meningen sakta men säkert visar sig. loading waiting Sticker by GIPHY CAM

Genom att tiden får passera får du perspektiv på din egen situation, här och nu, om du ser tillbaka på en en dålig period full med motgångar. För det är svårt att komma ihåg hur det är att må dåligt när man mår bra, men det är viktigt att försöka om vi skall kunna få en uppskattning för det som är bra i livet. Vidare tror jag att motgångar inte bara kan erbjuda oss lärdomar utan också kan vara karaktärsdanande (så tillvida motgångarna inte är alltför stora). En person som gått igenom mycket kommer ofta ut i andra änden som en mer erfaren, vis och ödmjuk person.

Motgångar är en del av livet, och jag tror vi gör oss själva en stor otjänst om vi inte ser på dem som de fantastiska skeenden de är. De för oss närmare oss själva, närmare livet, och närmare den person vi i slutändan kommer att bli.

Praxis och drägliga arbetsförhållanden

Drägliga arbetsförhållanden existerar, men de gömmer sig ofta bakom en vägg av praxis.

Praxis, sedvänja eller sed är det sätt något normalt utförs på utan att nödvändigtvis vara bestämt i skriftliga regler. En förlängning av praxis är doxa; ett kollektivt tankemönster som sällan ifrågasätts och som står utanför den dagliga diskussionen. Den svenska arbetsmarknaden lider som helhet av strukturella tillkortakommanden kopplade till både praxis och doxa, där det i slutändan är individen som drabbas allra hårdast.

En situation från verkligheten: En god vän till mig fick som timvikarie det outtalade ansvaret att ringa runt och försöka hitta ersättningar till ordinarie personal; en personalstyrka där flera är sjukskrivna på grund av arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Någonstans vid vid något tillfälle blev det underförstått eller uttalat att det blev var min vän  som skulle ta tag i detta. Vissa personer hade säkert sett detta som en rolig utmaning, men jag tror att en klar majoritet hade ryggat tillbaka om de hamnade i situationen ovan. Vissa vill ha det lugnt på jobbet, vissa blir lätt rastlösa, men alla vill vi ha saker under kontroll.

Situationen ovan tycker jag pekar på en organisation som är sjuk, och som inte vidtagit adekvata åtgärder för att faktiskt motverka det problemet som gör att anställda inte står ut. Det verkar vara lättare att köra slut på personal och istället anställa nya personer trots att detta är en ganska kostsam praktik. Så varför gör då företag såhär? Är det verkligen så svårt att anpassa företagskulturen så att människor inte går in i väggen

2017-08-29