Kontext och irrationalitet

Det rationella blir inte sällan irrationellt först när kontexten suddas ut.

Jag brukar säga att alla människor agerar rationellt utifrån de förutsättningar som råder, även om dessa förutsättningar är luftslott individen själv byggt upp. När det är starka känslor inblandade, exempelvis kärlek, blir det ännu svårare att ta objektivt rationella beslut. Genom att ha detta i åtanke tror jag vi kan bespara oss själva och andra mycket onödigt frustration.

Om vi själva förstår att människor väldigt sällan agerar utifrån naivitet eller dumhet, blir det också enklare att bemöta människor rent generellt. Vi kan som en bonus och lättare att möta oss själva i beslut vi har svårt att förstå. Varje gång vi tänker “hur kunde jag vara så dum” när vi naivt tagit något för givet, är det ofta i situationer där vi haft svårt att skilja mellan intuition och förhastade beslut.

Jag tycker vi ska fortskrida väldigt långsamt när vi dömer ut andras agerande och beslut. Jag minns särskilt en gång då jag hade svårt att förstå hur en person i min närhet agerade för mig irrationellt och utan eftertanke, åtminstone fram tills den punkt jag träffade hens föräldrar och insåg att personen hade blivit fostrad in i beteendet.

2018-07-23

2018-01-23

2018-01-06

Perspektiv och trauma

Kan du välja hur du ser på din situation har du kommit tillräckligt långt i en process som erbjuder dig möjligheten att göra det. I direkt anslutning till ett trauma är det orimligt att göra något annat än att härda ut.

Det kan låta självklart, men ju närmare vi är något hemskt som hänt oss desto svårare är det att få distans till det inträffade. Detta är egentligen så enkelt och så självklart, men kan också vara så förlamande. I direkt anslutning till ett trauma går det inte att ställa några krav på den enskilde –  personen är med största sannolikhet fortfarande i chockfasen där personen inte agerar eller tänker rationellt.

Vi vill alla må bra , och vi vill att människor i vår närhet skall må bra, men ibland kan vi inte göra något, varesig för oss själva eller andra. Vi måste helt enkelt rida ut vågen.

Jag tror inte på att tiden läker alla sår, och jag tror det är så det ska vara.

Vissa sår läker aldrig, men varesig vi vill eller inte så får vi perspektiv till det inträffande. Jag vet inte vad som händer i perspektivskiftet men jag själv har ofta nått en punkt där jag inte vill byta bort de allra svåraste och tuffaste perioderna i livet. Jag kan säga att det som inte dödar det härdar, men så tror jag inte heller att det är. Jag tror helt enkelt det som inte dödar oss är livet. Det kan vara orättvist, och så kan det vara fruktansvärt orättvist. Därtill kan orättvisa tillkomma, men det är ändå livet. Jag inser att all smärta som drabbat mig, drabbat mig just för att jag är i livet. I chockfasen bryr jag mig inte om det, men får tiden passera så inser jag ändå detta i slutändan. Varje gång.