Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket “allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

“Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.

2017-10-24

Stresstålighet

Stresstålighet är endast en fråga om hur länge du orkar.

När jag skrev detta inlägget på min dator blev ordet “stresstålighet” markerat som felstavat och mitt hjärta gjorde ett litet glädjeskutt. Jag tänkte för en sekund att man tagit bort ordet ur ordlistan, men sedan insåg jag ganska snabbt att det var den mänskliga faktorn som låg bakom felstavningen. Oh well, man kan drömma. 

När man ser begreppet stresstålighet är det lätt att se på som ett begrepp lämpat för en klassificering utifrån svart eller vitt. Har du stresstålighet? Är du stresstålig? En bättre fråga hade varit hur stor är din stresstålighet? Hur mycket orkar du?  Den frågan är lite mer provocerande och jag förstår att man som arbetsgivare väljer att inte formulera sig så; det får en att genast ana ugglor i mossen. Som begrepp är stresstålighet, åtminstone sett till arbetslivet,  egentligen helt galet. Att fråga mig om min stresstålighet är att fråga mig hur hårt man kan slå mig innan jag svimmar. Svaret på den frågan är jag vet inte. Frågan är löjlig, liknelsen dum, men jag skulle heller inte vilja att du testar hur hårt du behöver slå innan jag ligger raklång på golvet.

I en tid då människan mer än någonsin behöver försöka stå upp emot demoner som ångest, tveksamhet, rädsla, ilska och osäkerhet,  så ska vi dessutom vara stresståliga. Vi behöver mer tid för reflektion. Mer tid för omtanke. Mer tid för det vi tycker om. För få av oss är tillräckligt stresståliga för att överleva det vi idag kallar arbetslivet.

2016-12-19