Normer, skam och krav

Om det ”normala” synliggörs genom den minoritet som inte lever upp till samhällets krav, har vi allvarliga problem när majoriteten inte gör det.

Den här bilden är en av de bilderna jag är mest stolt över; meningen och resonemanget bakom texten känns så aktuellt. Normer definieras i vid mån utifrån vad vi ska göra utifrån en kulturell kontext, oavsett hur vi själva påverkas av denna strävan. Om vi ska följa den rådande normen i dagens samhälle ska vi förvärvsarbeta så att vi själva kan försörja oss utan att vara beroende av bidrag. Har vi ett hinder på vägen mot förvärvsarbete behöver detta hindret avlägsnas så snart som möjligt. Om vi dessutom inte vill förvärvsarbeta tillkommer det en extra dos skam. Det här är ett problem som jag återigen inte har någon bra lösning på, men jag tror det i fallet med psykisk ohälsa, särskilt utbrändhet, hade varit fördelaktigt om vi inte hade kravet på oss att komma tillbaka så “fort” som möjligt.

Psykisk ohälsa är tyvärr också något som fortfarande något kan generera skam hos oss. Om vi är långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet är lätt att tänka att vi förlorar vårt anseende hos i andras ögon och att vi tappar masken inför omgivningen. Det anmärkningsvärda är dock att omgivningen mår precis lika dåligt som vi gör. Vi behöver inte dölja vårt mående längre. Vi behöver inte känna oss underlägsna andra för att vi mår psykiskt dåligt. Det är inte längre en fråga om ”om”, det är en fråga om ”när” en individ drabbas av psykisk ohälsa.