Det positiva och negativa tänket

Det positiva tänket är inte mer värt än det negativa, båda tankesätten är en flykt från det rationella.

Att inte acceptera omständigheter för vad de är kan vara en energikrävande praktik, som kan präglas av en flykt från den verkligheten du lever i. Notera här att det givetvis finns instanser då det kan vara nyttigt att försöka se framåt och kunna dra lärdom av de erfarenheter du har. Men att naivt försöka övertyga sig själv om något som faktiskt inte är verklighetsförankrat tycker jag är att sträva mot något som bättre kan ersättas av en acceptans.

Acceptans är förlösande, det finns alltid närvarande i våra liv på olika sätt, men det är i flera avseenden förvånansvärt svårt att nå dit. Att acceptera en skilsmässa, att acceptera ett brustet hjärta, att acceptera ett misstag du gjort som du mer än allt annat i världen skulle vilja ha ogjort. Det är inte alltid vi når acceptansen så snart som vi önskar, men i de allra flesta fall kommer vi i slutändan ändå nå dit. Jag tror inte på att tiden läker alla sår; vissa saker och ting kommer alltid göra ont, men det blir alltid i slutändan lättare att hantera om du lyckas uppnå en acceptans inför det inträffade.

Kunskap, kompetens och praktik

Hej igen hörni! Hur är läget?

Du behöver inte ständigt utvecklas och stärka din kompetens varje enskild sekund av ditt arbetsliv.

För inte alltför länge sedan smyglyssnade jag på en konversation (skäms på mig) mellan två personer där en av personerna beklagade sig över sitt jobb och att hen aldrig riktigt kunde komma till ro i sin yrkesroll på grund av återkommande utbildningar och föreläsningar.

Den andra personen beklagade sig också, men hade istället dåligt samvete för att denne trivdes i sin yrkesroll, och för tillfället endast ville trivas i sin yrkesroll utan att kontinuerligt behöva springa på konferenser och kurser.

Det ena utesluter givetvis inte det andra, men kompetens handlar inte bar om att lära sig mer. Det handlar om att få praktisera det vi redan vet. Att klättra på kompetensstegen är något som jag således känner mig lite kluven inför. På ena sidan älskar jag att lära mig nya saker, men samtidigt älskar jag att få bli kompetent och förfina min praktik utifrån de kunskaper jag redan besitter.

Och när det gäller kunskap tror jag det inom alla områden finns en nivå av lagom, där vi genom att överskrida  en viss kunskapsnivå lätt tappar kontakten med kärnan; det essentiella vi tar för givet och som andra inte har en aning om.

Kunskap kommer med ett pris. När du verkligen förstår något är det lätt att ta för givet att det är uppenbart för alla. När saker har en mening för oss är det svårt att minnas då vi inte förstod meningen. Vi bygger komplexa nätverk av förståelse; vi glömmer hur invecklad vägen till vår tillgängliga kunskap  och hur värdefull den kunskapen faktiskt redand är. Och ibland behöver vi bara få göra det vi är duktiga på.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Uppoffringar och påverkan

Gör du stora uppoffringar för att någon annan ska få det lite bättre bör du fundera över hur det kommer påverka dig i långa loppet.

Den här bilden riktar sig främst till de människor som nästan aldrig sätter sig själv i första rummet. Att göra uppoffringar för andra är i viss situationer nobelt; det visar på empati och karaktär. Att hjälpa andra kan också ironiskt nog få dina egna problem, åtminstone temporärt, att kännas lättare. Här nedan kommer jag uteslutande diskutera situationer där du blir tillfrågad och inte själv aktivt söker att hjälpa andra.

danny devito no Sticker by MANGOTEETHAtt trots vår egen tid- och energibrist tacka  ja till saker, är en riskfylld praktik som i slutändan är att göra sig själv en riktig björntjänst.  Det är väldigt svårt att tacka nej till saker och ting, särskilt om du inte är van vid det. Nästa gång någon vänligt frågar om du kan göra något, lek med tanken att du skulle säga att “du inte orkar”. Känslan som infinner sig då är en blandning av skam, svek och en pinsam tystnad till följd.  Det är svårt att prestera ett nej. Men att ge med sig för rädslan att säga nej, och konsekvenserna av svaret, är att göra sig själv en björntjänst. 

Till slut kan det konsekventa ja-sägandet övergå till ett beteende där du till slut aldrig hamnar i första rummet. Och blir det så kommer du så småningom tvingas sätta dig själv i första rummet, för det går inte att leva sitt liv helt i någon annans händer. I slutändan kommer du inte kunna hjälpa någon om du, om du inte avsätter tid för att hjälpa dig själv.

2017-10-08

2017-05-15

2016-08-01