Träning och depression

Det kan agera lindrande, men du kan tyvärr inte träna dig från en depression.

Såhär i efterhand vet jag inte om depression var det bästa begreppet att använda för att få fram min poäng. Jag vet inte ens om min poäng har att göra med sjukdomar överhuvudtaget. Jag ska nedan försöka klargöra vad jag menar med bildtexten.

excited weight loss Sticker by CBeebies HQNär du väl bestämt dig för att börja motionera och gjort till en vana, kommer också intresset för träning med sannolikhet att bli större. Motionen övergår till en aktivitet där du kontinuerligt försöker bli bättre på aktiviteten du utför. Vid den här punkten har träningen också kommit närmare  något som kan liknas vid ett beroende. Risken är då större att du börjar mjölka träningen på alla endorfiner du kan, särskilt om har en beroendepersonlighet. För träning är beroendeframkallande. Visst finns det värre saker att vara beroende av, men träning kan ironiskt nog långsamt glida över till att bli självdestruktivt beteende med fler nackdelar än fördelar.

Bildtextens poäng framträder när vi når insikten att träning kan bli en destruktiv aktivitet. En destruktivitet som kan förstärkas av bristande sömn- och kostvanor, något som kan sammanfalla vid exempelvis en depression. För hur många sover gott och äter bra när de mår psykiskt dåligt? Att träna hårt vid sömnbrist och bristande kostvanor blir snabbt ett slag på någon som redan ligger ner. Jag menar INTE att du ska avsluta all fysisk aktivitet om du får brister i dina sömn- och kostvanor. Däremot behöver du anpassa träningen efter hur du mår, men kanske än mer enligt hur du äter och hur du sover. Hård träning kräver resurser, mer resurser än du tror, och något du behöver ha i åtanke om dina förutsättningar inte är optimala.

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?