Realism, pessimism och optimism

Hej igen hörni! Hur är läget?

Realismen är pessimistens optimism; platsen där jag tror vi har mest att hämta.

Jag försöker att vara en realist. Jag försöker stå närmast verkligheten och sannolikheten. Att realismen ligger så högt i kurs hos mig har dels att göra med hur svårt det faktiskt är att uppnå den. Det är för mig extremt svårt att inte låta känslor och infall påverka den verkligheten jag lever i, något jag anar att många andra kan känna igen sig i. Men det är fortfarande eftersträvansvärt att ligga i linje med det troliga och sannolika, att se det som är framför oss och inte oroa oss för vad som med sannolikhet inte kommer drabba oss.

Men om realiteten är svår, smärtsam eller obehaglig då? Ja, då får du åtminstone möjlighet att bearbeta det som hänt dig, med allt vad det innebär. Och det är inte alltid lätt, mer sällan än inte kan det vara lockande att vrida på saker och ting tills de ligger rätt i vårt huvud. Men det är svårt att få saker att ligga rätt i huvudet.  Och ibland kan dissociation från problemet vara det vi behöver för att kunna gå vidare. Eller formulerat på ett annat sätt; tänk inte så mycket.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Katastroftänk och negativitet

Ibland fyller katastroftänkande en funktion; du inser vilken löjlig förkärlek hjärnan har för negativitet.

Den här bilden är exakt ett år gammal och jag tycker inte den är speciellt bra. Att katastroftänk skulle fylla en ”funktion” eftersom vi vid katastroftänk Inser att hjärnan har en förkärlek till negativitet är som att säga att alkohol fyller en funktion då den den får oss att inse hur lättpåverkade vi är. Det är ett resonemang som inte håller speciellt bra, och jag önskar så här i efterhand att jag formulerat mig annorlunda. Men att öka medvetenheten kring hur vår hjärna fungerar tänker jag alltid kan vara bra. För katastroftänkande, eller att dra i väldigt stora växlar för väldigt små skeenden, tror jag nästan alla människor sysslar med i någon omfattning. Pessimism är ofta en försvarsmekanism mot besvikelse, men katastrofiering tar det till en helt ny nivå.

Du ska iväg på en skidresa, men vågar inte åka då du är rädd för att krascha in i ett trä och bryta benet.

Du ska ge dig ut en mulen dag, men vågar inte då risken finns att det börjar åska och du blir träffad av blixten.

Katastrofiering och negativt tänkande tycker jag överlag är väldigt intressant. För det är inte bara så att de negativa tankarna är fler, de väger också tyngre än positiva tankar i flera avseenden; ett slags negativt tankebias. Jag tror vi som människor behöver acceptera att en viss grad av negativt tänkande kommer alltid finnas där. I rimlig mån tror jag det är hälsosamt att vara skeptisk, försiktig och planerande. Det faller rimligtvis så att om människan inte hade varit rädd, skeptisk och försiktig så hade vi inte överlevt så länge som vi gjort, inte sant?

Det varken tomma eller fulla glaset.

Istället för att diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt, låt oss glädjas över det faktum att det finns ett glas överhuvudtaget.

Jag vill tro att livets inneboende föränderliga karaktär inte förvånar någon vid det här laget. Livet är bra, livet är dåligt, livet är inte dåligt, livet är inte bra. Sällan är livet i balans, men det kan ändå vara njutbart.

Jag tror att vårt bejakande av jaget speglar glasets volymfördelning. Vart är vi i livet? Vad händer med oss? Vem är vi? När vi mår dåligt är det alltid lättare att må dåligt, men likväl kan livet bli bättre när det blir bättre. Vårt dåliga mående kommer oftast på premisser vi förstår, vi kan se ett samband mellan vår reaktion och det som inträffat. Ibland behöver vi terapeutisk hjälp för att förstå vidden av det hela, men jag tror vi bär många svar inom oss även om vi inte orkar möta alla själva.

Jag tror att när vi ser glaset utan att värdera dess innehåll inser vi också hur livet som helhet är något fantastiskt. Det kan vara otroligt smärtsamt men samtidigt så fantastiskt. Paras inställningen ihop med att situation ibland, utan föraning och ute reson, bara blir bättre tror vi närmar oss essensen i det jag försöker få fram. Att se på glaset som varken fullt eller tomt är ett perspektiv svårt att nå; den ligger bakom en dimma av ignorans, krav, ilska och en mindre bra självbild, men det går att nå (Så tillvida du orkar härda ut och inser att livet är fantastiskt precis som det är.).