Balans i livet

Jag är så innerligt trött på att i flera avseenden höra talas om ”balans i livet”, men det beror på min egen oförmåga att nå denna luddiga idyll jag faktiskt likställer med ”perfektion”.

Här får jag nog igen krypa till korset och erkänna att tanken blev till ord lite för snabbt. ”Balans i livet” är ett oklart mål med en oklar grundidé; att vara i balans med oss själva och vår omgivning. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur tråkigt livet hade varit om vi levt i en kontinuerlig balans. Någon sa till mig en gång att det statiska livet är en slösad gåva, och jag håller med (men med vissa förbehåll).

Sökande tar energi och att söka efter balans ironiskt bidrar till ångest och svåra känslor. Jag dras mellan att vara rädd för stora förändringar, samtidigt som jag hanterar dem hyfsat när de väl inträffar. Det är uteslutande i min tanke det existerar oro och ångest kring förändringar, när jag möter verkligheten märker jag ofta att hjärnans regler inte gäller. 

Balans i livet handlar i min mening om att inte behöva tänka på livets balans, ett slags zen-liknande tillstånd där omständigheterna inte överväldigar oss i alltför stor utsträckning. Jag tror det åtminstone för mig blir en fråga om att jobba med hur jag själv hanterar de förhållandevis små förändringarna som sker i mitt liv, snarare än att försöka förändra omständigheter som står utanför mig. 

 

2018-01-27

Må bra, negativitet, sanning

Hej igen hörni! Hur är läget?

Det är väldigt sällan allt känns bra, även när det är det. Låt inte din negativitet komma vägen för sanningen.

När var allt i livet bra senast? När kände du dig riktigt tillfreds med allt som drabbat dig och allt du tagit dig för? 

Jag är inte säker på att jag någonsin några vettiga svar på dessa frågor, och frågorna föder föder bara fler frågor.

Finns det något tillfälle i livet där en individ känner sig tillfreds med allt? Är det önskvärt? Kan vi känna igen ögonblicket?

Jag tror det finns tillfällen i livet då mycket så bra, men jag tror också det ligger i människans natur att inte se dessa tillfällen av en väldigt enkel anledning;  När livet är som allra bäst är vi fullt upptagna med att leva livet; och det är så det ska vara. Reflektion och kontemplation får ibland skjuta på foten för den direkta upplevelsen; något vi aldrig får vara rädda för att göra och vi måste lita på vår intuition i dessa lägen.

Jag tror att vi återigen inte kan finna lösningen i vardera extrem, där varken misär eller perfektion leder till lycka. Jag tror livet blir som mest fantastiskt när vi lyckas etablera en stabil nivå av lugn och godhet i våra liv för att sedan börja uppskatta de små nyanserna som vardagen erbjuder oss; både upp och ner.

När vi som barnet i anknytning till sin förälder kan falla tillbaka på det trygga och behagliga vågar vi också utforska mer av livet. Vi ser ser värdet i mindre saker. Saker som perfektionsjägaren med största sannolikhet missar.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-04-24