Att äga ett beslut

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vilket beslut du än tar – äg det!

När velade du i ett beslut senast? Jag velar hela tiden i mina beslut, särskilt om det är svåra beslut som alltid kommer kännas svåra oavsett vad man än väljer att göra. Hur kan man förankra ett beslut så att det faktiskt känns rätt att ta det? Jag tror vissa beslut är så svåra att man helt enkelt får härda ut med känslan av att ha tagit fel beslut inledningsvis. För det är egentligen när tiden har fått gå som man inser om det var rätt eller fel beslut att ta. Samtidigt är det inte alltid vi direkt behöver ta ett beslut på de känslor och tankar som når oss. Om hjärnan helt plötsligt föreslår att vi sak lägga oss på soffan tycker jag oavsett omständigheter att vi kan agera på det infallet. Men ibland rör det svårare saker.

Låt oss säga att du efter att ha arbetat på ett ställe med bedrövliga omständigheter plötsligt får ett infall om att du inte orkar mer och vill säga upp dig. Infallet är omedelbart och enormt starkt. Bör du agera på detta infallet? Var går gränsen mellan intuition och förhastade beslut? Jag tycker att det lämpligaste i vårt exempel är att ge det en vecka. Låt känslan av att vilja ge upp finnas där, men agera inte på den. Låt den vara, känn efter, och ge dig själv lite tid att förankra beslutet innan du agerar på det. En vecka hade i detta fallet kunnat vara en bra tid att låta tankarna bara får vara där, och om du efter veckans funderande fortfarande känner likadant så vet du vad du behöver göra.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Okunskap, oförstånd, och trångsynthet

Hej igen hörni! Hur är läget?

Människor med okunskap eller oförstånd kan delas in i två kategorier; de som är trångsynta nog att håna och de som är ödmjuka nog att erkänna sin okunskap.

Det är nog få saker som är så dränerande som att tvingas ha människor i sin omgivning som helt enkelt inte förstår. Men ännu värre är det att ha människor i sin omgivning som tror att de förstår. Ibland har vi möjlighet att undvika energitjuvar, men inte alltid.

Att exempelvis kontinuerligt tvingas argumentera för sitt eget mående kan ironiskt nog leda oss längre ifrån det goda måendet. Jag vet att utbrändhet är min hammare för att slå hem alla poänger, men i just detta fallet är det svårt att hitta ett bättre verktyg. För utbrändhet möts ofta med oförstånd, men inte sällan också med människor som tror sig besitta lösningarna på våra problem.

Det är en tråkig omständighet att bli utsatt för omständigheterna jag nämner ovan, men för att arbeta med problemet behöver vi också lära oss själva att kunna möta andra i liknande situationer. Den gyllene regeln gäller här; om vi börjar med oss själva så förhoppningsvis kommer vår omgivning också förstå till slut.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

Hej igen hörni! Hur är läget?

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2016-08-03