Att diagnosticeras med mänsklighet!

Hej igen hörni! Hur är läget?

Visst är det fascinerande att psykisk ohälsa i många fall låter sig diagnosticeras utifrån ett hälsosamt beteende som nått en gräns? Du är helt enkelt för mänsklig!

Oavsett om vi pratar om utbrändhet eller ätstörningar så är båda grundade i värderingar som handlar om att duga och att ha ett värde (vilket vi redan givetvis har!). Men när det handlar om utbrändhet så är det inte helt enkelt att säga vilka egenskaper som med stadig hand lett oss mot gränsen. Välvilja? Girighet? Dumhet?

Vad är det som får så många människor att vägra lämna ett sjunkande skepp och köra på i hopp och tro om förbättring? När jag tänker på mig själv så är det svårt att sätta fingret på, men jag tror det har att göra med normalitet. Att så många (dock Inte så många numera) klarar av att ha ett heltidsarbete och en fullt fungerande vardag gör att vi lever i tron om att vi själva kan ha det så. Vi försöker, vi kämpar och vi hoppas, men vi slår huvudet allt hårdare mot en vägg tills vi inte orkar längre.

Jag har gått från att vara arg på arbetsgivaren som inte möter sin anställda i en diskussion kring bedrövliga omständigheter till att bli mer av åsikten att det ligger mer ansvar på den enskilde. För vissa jobb är så svåra och betungande att det är få människor som klarar av dem, OAVSETT hur mycket arbetsgivaren möter sina anställda och vill dem väl. Glöm aldrig att du har ett ansvar gentemot dig själv att inse när du hamnar i en sådan yrkesroll och att våga lämna skeppet innan det nått botten.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Normalisering och återgång

Hej igen hörni! Hur är läget?

Tänk bort normer. Tänk bort återgång. Tänk bort prestationskrav. Tänk om all behandling av psykisk ohälsa utgick från den subjektiva upplevelsen av att må bra och inget annat. Man kan drömma. 

Normalisering, denna tratt som alla sjukskrivna hamnar i oavsett anledning, är något jag skyr som pesten. Jag förstår syftet, jag förstår tanken, jag förstår måstet, men jag hatar normalisering.

Har du någon gång blivit sjukskrivning för arbetsrelaterat utmattningssyndrom så vet du vad jag pratar om. Korta sjukskrivningar, ständiga återkopplingar till arbetsgivaren, täta uppföljningar inom vården.

– Hur mår du? – Hur mår du? – Hur mår du? – Hur mår du?

Om det är något jag hatar så är det när människor maskerar manipulation med välvilja. Hade jag varit arbetsgivare hade jag sagt till en nyligen utbränd anställd att den inte är välkommen tillbaka förrän den personen känner sig redo. Jag hade också berättat för denna personen att detta kommer ta längre tid än den tror och att personen kommer ringa mig när den känner sig redo, inte tvärtom.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2016-10-17