Instagram, normer och självdestruktivitet

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du till slut når insikten att ”norm” och ”självdestruktivitet” inte sällan hör ihop, känns det rätt okej att bli stämplad som ”avvikare”…

Jag tror att vi i vår västerländska kultur lever enligt normer som för oss är allt annat än bra för oss. Jag vet inte varför, men allt som har att göra med prestige och status får mig illa till mods. Det är inte så att det är fel att det ligger något i att vilja uppnå saker och ting i livet, utan sättet vi söker bekräftelse som är till vårt eget förtret.

instagram love Sticker by Missguided

När jag skrollar igenom instagram slås jag av hur alla, även jag, i viss mån lever på den externa bekräftelsen vi får genom sociala medier. Får någon ett nytt jobb, gjort en helt otrolig kroppsförvandlig, köpt ett nytt hus, eller har en fantastisk semester så kommer vi får reda på det väldigt snart. Återigen, det är inte det faktum att vi strävar efter dessa saker i livet som är problemet, utan sättet vi söker bekräftelse på. Jag tror detta beteendet påverkar oss mer än vad vi tror.

För någonstans vet vi vad som är instagramvänligt och inte. Det går att sätta en checkruta på det nya husköpet med inte på effekterna av din sista ångestattack. Det är många som lever till synes perfekta liv på instagram, men när du spenderar lite tid med personen inser du att det alltid i viss mån är en fasad.

2017-12-26

Normer, skam och krav

Om det ”normala” synliggörs genom den minoritet som inte lever upp till samhällets krav, har vi allvarliga problem när majoriteten inte gör det.

Den här bilden är en av de bilderna jag är mest stolt över; meningen och resonemanget bakom texten känns så aktuellt. Normer definieras i vid mån utifrån vad vi ska göra utifrån en kulturell kontext, oavsett hur vi själva påverkas av denna strävan. Om vi ska följa den rådande normen i dagens samhälle ska vi förvärvsarbeta så att vi själva kan försörja oss utan att vara beroende av bidrag. Har vi ett hinder på vägen mot förvärvsarbete behöver detta hindret avlägsnas så snart som möjligt. Om vi dessutom inte vill förvärvsarbeta tillkommer det en extra dos skam. Det här är ett problem som jag återigen inte har någon bra lösning på, men jag tror det i fallet med psykisk ohälsa, särskilt utbrändhet, hade varit fördelaktigt om vi inte hade kravet på oss att komma tillbaka så ”fort” som möjligt.

Psykisk ohälsa är tyvärr också något som fortfarande något kan generera skam hos oss. Om vi är långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet är lätt att tänka att vi förlorar vårt anseende hos i andras ögon och att vi tappar masken inför omgivningen. Det anmärkningsvärda är dock att omgivningen mår precis lika dåligt som vi gör. Vi behöver inte dölja vårt mående längre. Vi behöver inte känna oss underlägsna andra för att vi mår psykiskt dåligt. Det är inte längre en fråga om ”om”, det är en fråga om ”när” en individ drabbas av psykisk ohälsa.

2017-11-08

2016-10-17