Det positiva och negativa tänket

Det positiva tänket är inte mer värt än det negativa, båda tankesätten är en flykt från det rationella.

Att inte acceptera omständigheter för vad de är kan vara en energikrävande praktik, som kan präglas av en flykt från den verkligheten du lever i. Notera här att det givetvis finns instanser då det kan vara nyttigt att försöka se framåt och kunna dra lärdom av de erfarenheter du har. Men att naivt försöka övertyga sig själv om något som faktiskt inte är verklighetsförankrat tycker jag är att sträva mot något som bättre kan ersättas av en acceptans.

Acceptans är förlösande, det finns alltid närvarande i våra liv på olika sätt, men det är i flera avseenden förvånansvärt svårt att nå dit. Att acceptera en skilsmässa, att acceptera ett brustet hjärta, att acceptera ett misstag du gjort som du mer än allt annat i världen skulle vilja ha ogjort. Det är inte alltid vi når acceptansen så snart som vi önskar, men i de allra flesta fall kommer vi i slutändan ändå nå dit. Jag tror inte på att tiden läker alla sår; vissa saker och ting kommer alltid göra ont, men det blir alltid i slutändan lättare att hantera om du lyckas uppnå en acceptans inför det inträffade.

Må bra, negativitet, sanning

Hej igen hörni! Hur är läget?

Det är väldigt sällan allt känns bra, även när det är det. Låt inte din negativitet komma vägen för sanningen.

När var allt i livet bra senast? När kände du dig riktigt tillfreds med allt som drabbat dig och allt du tagit dig för? 

Jag är inte säker på att jag någonsin några vettiga svar på dessa frågor, och frågorna föder föder bara fler frågor.

Finns det något tillfälle i livet där en individ känner sig tillfreds med allt? Är det önskvärt? Kan vi känna igen ögonblicket?

Jag tror det finns tillfällen i livet då mycket så bra, men jag tror också det ligger i människans natur att inte se dessa tillfällen av en väldigt enkel anledning;  När livet är som allra bäst är vi fullt upptagna med att leva livet; och det är så det ska vara. Reflektion och kontemplation får ibland skjuta på foten för den direkta upplevelsen; något vi aldrig får vara rädda för att göra och vi måste lita på vår intuition i dessa lägen.

Jag tror att vi återigen inte kan finna lösningen i vardera extrem, där varken misär eller perfektion leder till lycka. Jag tror livet blir som mest fantastiskt när vi lyckas etablera en stabil nivå av lugn och godhet i våra liv för att sedan börja uppskatta de små nyanserna som vardagen erbjuder oss; både upp och ner.

När vi som barnet i anknytning till sin förälder kan falla tillbaka på det trygga och behagliga vågar vi också utforska mer av livet. Vi ser ser värdet i mindre saker. Saker som perfektionsjägaren med största sannolikhet missar.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Katastroftänk och negativitet

Ibland fyller katastroftänkande en funktion; du inser vilken löjlig förkärlek hjärnan har för negativitet.

Den här bilden är exakt ett år gammal och jag tycker inte den är speciellt bra. Att katastroftänk skulle fylla en ”funktion” eftersom vi vid katastroftänk Inser att hjärnan har en förkärlek till negativitet är som att säga att alkohol fyller en funktion då den den får oss att inse hur lättpåverkade vi är. Det är ett resonemang som inte håller speciellt bra, och jag önskar så här i efterhand att jag formulerat mig annorlunda. Men att öka medvetenheten kring hur vår hjärna fungerar tänker jag alltid kan vara bra. För katastroftänkande, eller att dra i väldigt stora växlar för väldigt små skeenden, tror jag nästan alla människor sysslar med i någon omfattning. Pessimism är ofta en försvarsmekanism mot besvikelse, men katastrofiering tar det till en helt ny nivå.

Du ska iväg på en skidresa, men vågar inte åka då du är rädd för att krascha in i ett trä och bryta benet.

Du ska ge dig ut en mulen dag, men vågar inte då risken finns att det börjar åska och du blir träffad av blixten.

Katastrofiering och negativt tänkande tycker jag överlag är väldigt intressant. För det är inte bara så att de negativa tankarna är fler, de väger också tyngre än positiva tankar i flera avseenden; ett slags negativt tankebias. Jag tror vi som människor behöver acceptera att en viss grad av negativt tänkande kommer alltid finnas där. I rimlig mån tror jag det är hälsosamt att vara skeptisk, försiktig och planerande. Det faller rimligtvis så att om människan inte hade varit rädd, skeptisk och försiktig så hade vi inte överlevt så länge som vi gjort, inte sant?

Benägenhet till negativitet

Hjärnan är som kardborre för dåliga tankemönster och teflon för bra.

Människan har en benägenhet till negativitet. Det finns gott om empiriska bevis för att människan uppvisar en tankemässig asymmetri; vi använder positiv/negativ information i olika utsträckning för att förstå världen. Mer specifikt handlar detta om hur vi, genom att utsättas för en rad olika psykologiska situationer och uppgifter, visar en partiskhet mot negativitet.  Formulerat på ett annat sätt; människor har en benägenhet att sköta, lära av och använda negativ information långt mer än positiv information. Denna förkärlek för negativitet tros ha tjänat kritiska evolutionära funktioner, och bidragit till människans överlevnad.

Om det nu är så att människan har en förkärlek till att tänka på ett negativt sätt, finns det någon möjlighet för oss att utnyttja dessa tankebanor? Har du tillräckligt med självdistans och kan åta dig ett annat perspektiv kan du använda den negativa tanken till en positiv kraft genom att inse hur löjlig den ofta är.Känns det som att du kommer misslyckas med en tenta? Ja, då kommer det garanterat blir så. Först blir det ett misslyckande, en ny omtenta, flera nya omtentor, utskriven från högskolan, misär, bli av med lägenheten, bo på gatan, börja använda droger, hamna i fängelse för droginnehav, ut och in ur fängelset tills du en dag blir knivhuggen i duschen av en schizofren motellägare. Sätt tyglar på din katastrofiering

2017-10-17

2017-09-07

2016-11-19