Motgångar och tid

Det kan ta veckor, månader eller år, men tillslut kommer du dra lärdom och se ett syfte med varje motgång du upplevt.

Den här bilden är aningen naiv och lite väl absolut, men speglar ändå till stor del sanningen. Det gör den åtminstone om jag tittar bakåt i mitt eget liv och allt svårt jag varit med om. Syfte skulle här kunna likställas med lärdom, och att dra lärdom om något svårt vi varit med om förutsätter ett speciellt perspektiv på det inträffande, nämligen att tiden behöver passera innan meningen sakta men säkert visar sig. loading waiting Sticker by GIPHY CAM

Genom att tiden får passera får du perspektiv på din egen situation, här och nu, om du ser tillbaka på en en dålig period full med motgångar. För det är svårt att komma ihåg hur det är att må dåligt när man mår bra, men det är viktigt att försöka om vi skall kunna få en uppskattning för det som är bra i livet. Vidare tror jag att motgångar inte bara kan erbjuda oss lärdomar utan också kan vara karaktärsdanande (så tillvida motgångarna inte är alltför stora). En person som gått igenom mycket kommer ofta ut i andra änden som en mer erfaren, vis och ödmjuk person.

Motgångar är en del av livet, och jag tror vi gör oss själva en stor otjänst om vi inte ser på dem som de fantastiska skeenden de är. De för oss närmare oss själva, närmare livet, och närmare den person vi i slutändan kommer att bli.

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?