När omgivningen förändras

Hej igen hörni! Hur är läget?

När omgivningen förändras på ett sätt vi inte riktigt förstår förändras sannolikt också vi på ett sätt vi inte riktigt förstår. 

OmgivningenAtt inte förstå varför något händer eller vad man kan göra åt det utgör, åtminstone för mig, något av det mest frustrerande som finns. Ibland är det givetvis det bästa att inte göra något åt situationen vi befinner oss och att i acceptansens anda rida ut vågen. Men det är svårt. Det är svårt att ställa sig accepterande till det som händer om vi känner ångest. För mig är det (aningen ironiskt) svårt att acceptera känslorna av acceptans. När omgivningen förändras förändras också jag. Jag har svårt att ställa mig i hörnet och bara iaktta. Alla känslor i min kropp skriker att situationen är något jag behöver agera på. Men jag vet att det väldigt ofta är en illusion; ångesten lägger sitt täcke över alla våra känslor vi förknippar med välmående.

Jag vet bara att det kommer normalisera sig, balansen kommer återställas, det blir bättre, det blir enklare.  Omgivningen är annorlunda just nu, och jag är annorlunda just nu, och så får det helt enkelt vara. Även om det är svårt att vara.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Hinner du inte? Orkar du inte?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hinner du inte eller orkar du inte? Eller….jag vågar inte ens tänka på det…BÅDA!?

För flera av oss är orken avgörande i allt det icke-obligatoriska som dagen erbjuder, för andra blir det icke-obligatoriska “obligatoriskt” på ren järnvilja. Och när vi kör på järnvilja så förbrukar vi resurser, resurser vi kanske egentligen inte har. Eller kanske har du . åtagit dig för mycket obligatoriskt, och tiden räcker helt enkelt inte till; något som onekligen kommer leda till trötthet.Orkar eller hinner?

Balansen mellan stimulans och överbelastning tycker jag själv är så jäkla svår att det är sällan jag hamnar i en bra balans mellan de två. För det är minst lika illa att vara understimulerad till den graden att det nästan gör ont i kroppen; det är när tristessen når en nivå som blir outhärdlig. För det kan hända, inte ofta, men det händer. I mitt liv just nu arbetar jag aktivt med att minska det obligatoriska och öka det icke-obligatoriska, allt efter min ork, men också i linje med insikten att det finns icke-obligatoriska aktiviteter som faktiskt ger energi, även för en inrutad introvert som jag.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-11-14

2017-11-12

2017-10-16