Livets berg- och dalbana

Vi sitter alla på gott och ont i livets hisnande berg- och dalbana. Behöver vi verkligen medvetet lyfta säkerhetsbommen för att kunna njuta av livet?

Vår samtid verkar leverera krav på individen som jag har lite svårt att förstå. Somliga verkar sträva efter att mjölka livet på allt det har att erbjuda. En måttlig nyfikenhet på livet givetvis är fördelaktig, men det kan också gå över till ett tvångsmässigt beteende där rädslan inför stagnation är det som motiverar förändringar i livet. Vad är det som är så hemskt med att stagnera? Går det ens att prata om egentlig stagnation i livet? Är det möjligt att i livet inte utvecklas? Kompromissar vi med all kapacitet för utveckling bara för att vi råkar tycka om och trivs med att ha det på ett visst sätt? Ska vi behöva skämmas över bristande intresse till att göra allt det som andra tycks vilja?

Svaret på de retoriska frågorna ovan kan tyckas självklart när man läser de en efter en, men strömningarna i samhället lyckas ända krypa under skinnet på oss och får oss att betvivla det vi innerst inne vet. Det är också skrämmande hur alla dessa verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna och det är idag inte ovanligt att hitta en 15-åring redan internaliserat en rädsla av att missa saker i livet. Lösningen tror jag ligger någonstans i att prata om hur livet är fantastiskt precis just nu, och att du faktiskt riskerar att missa detta om du redan jagar efter nästa upplevelse.

Normalisering och återgång

Hej igen hörni! Hur är läget?

Tänk bort normer. Tänk bort återgång. Tänk bort prestationskrav. Tänk om all behandling av psykisk ohälsa utgick från den subjektiva upplevelsen av att må bra och inget annat. Man kan drömma. 

Normalisering, denna tratt som alla sjukskrivna hamnar i oavsett anledning, är något jag skyr som pesten. Jag förstår syftet, jag förstår tanken, jag förstår måstet, men jag hatar normalisering.

Har du någon gång blivit sjukskrivning för arbetsrelaterat utmattningssyndrom så vet du vad jag pratar om. Korta sjukskrivningar, ständiga återkopplingar till arbetsgivaren, täta uppföljningar inom vården.

– Hur mår du? – Hur mår du? – Hur mår du? – Hur mår du?

Om det är något jag hatar så är det när människor maskerar manipulation med välvilja. Hade jag varit arbetsgivare hade jag sagt till en nyligen utbränd anställd att den inte är välkommen tillbaka förrän den personen känner sig redo. Jag hade också berättat för denna personen att detta kommer ta längre tid än den tror och att personen kommer ringa mig när den känner sig redo, inte tvärtom.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-12-03

Nervositet, ångest och produktivitet

En känsla av ångest kommer inte göra någon som helst skillnad inför något som kommer att hända.

Den här bilden är lite dåligt formulerad, så jag tänker att jag tar mig friheten att förtydliga den lite. Nervositet, en lättare form av oro, kan hjälpa oss att kanalisera energier till produktiv förberedelse inför det vi är nervösa. Är vi nervösa inför dejt, kan vi ta steg för att minska nervositeten, exempelvis klippa våra alldeles för långa naglar eller tvätta vårt alldeles för feta hår.

Min högst personliga åsikt är att ångest blir ett kvitto på att något inte står rätt till. Resurser och krav kanske inte möter varandra. Kanske är vi fast i ett högst destruktivt tankemönster eller beteende. Kanske är det båda. För även om ångest i backspegeln belyser en mening, självskapad eller verklighetsförankrad, så är ångest i stunden aldrig speciellt produktivt.

Jag tycker det idag finns en lätt övertro till acceptans. Missförstå mig rätt nu; acceptans är enormt värdefullt i flera situationer, men ibland måste vi bara ta på oss stridsrustningen och kriga för det som är oss kärt. Vi måste våga och orka kriga mot det som är svårt och fel; make love not war upp till en punkt med andra ord. Mer ”make nervositet, not ångest.”  Visst är min svengelska är on-point?Att känna ångest är naturligt och en känsla kan aldrig vara fel, men vi behöver också inse att tankarna bakom en viss känsla inte nödvändigtvis är rätt eller på något sätt verklighetsförankrade. Och i fallet med dejten vore det tråkigt om vi inte ens kom iväg på grund av ångest; hen kanske var the love of our life?

Det varken tomma eller fulla glaset.

Istället för att diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt, låt oss glädjas över det faktum att det finns ett glas överhuvudtaget.

Jag vill tro att livets inneboende föränderliga karaktär inte förvånar någon vid det här laget. Livet är bra, livet är dåligt, livet är inte dåligt, livet är inte bra. Sällan är livet i balans, men det kan ändå vara njutbart.

Jag tror att vårt bejakande av jaget speglar glasets volymfördelning. Vart är vi i livet? Vad händer med oss? Vem är vi? När vi mår dåligt är det alltid lättare att må dåligt, men likväl kan livet bli bättre när det blir bättre. Vårt dåliga mående kommer oftast på premisser vi förstår, vi kan se ett samband mellan vår reaktion och det som inträffat. Ibland behöver vi terapeutisk hjälp för att förstå vidden av det hela, men jag tror vi bär många svar inom oss även om vi inte orkar möta alla själva.

Jag tror att när vi ser glaset utan att värdera dess innehåll inser vi också hur livet som helhet är något fantastiskt. Det kan vara otroligt smärtsamt men samtidigt så fantastiskt. Paras inställningen ihop med att situation ibland, utan föraning och ute reson, bara blir bättre tror vi närmar oss essensen i det jag försöker få fram. Att se på glaset som varken fullt eller tomt är ett perspektiv svårt att nå; den ligger bakom en dimma av ignorans, krav, ilska och en mindre bra självbild, men det går att nå (Så tillvida du orkar härda ut och inser att livet är fantastiskt precis som det är.).

Normer, skam och krav

Om det ”normala” synliggörs genom den minoritet som inte lever upp till samhällets krav, har vi allvarliga problem när majoriteten inte gör det.

Den här bilden är en av de bilderna jag är mest stolt över; meningen och resonemanget bakom texten känns så aktuellt. Normer definieras i vid mån utifrån vad vi ska göra utifrån en kulturell kontext, oavsett hur vi själva påverkas av denna strävan. Om vi ska följa den rådande normen i dagens samhälle ska vi förvärvsarbeta så att vi själva kan försörja oss utan att vara beroende av bidrag. Har vi ett hinder på vägen mot förvärvsarbete behöver detta hindret avlägsnas så snart som möjligt. Om vi dessutom inte vill förvärvsarbeta tillkommer det en extra dos skam. Det här är ett problem som jag återigen inte har någon bra lösning på, men jag tror det i fallet med psykisk ohälsa, särskilt utbrändhet, hade varit fördelaktigt om vi inte hade kravet på oss att komma tillbaka så ”fort” som möjligt.

Psykisk ohälsa är tyvärr också något som fortfarande något kan generera skam hos oss. Om vi är långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet är lätt att tänka att vi förlorar vårt anseende hos i andras ögon och att vi tappar masken inför omgivningen. Det anmärkningsvärda är dock att omgivningen mår precis lika dåligt som vi gör. Vi behöver inte dölja vårt mående längre. Vi behöver inte känna oss underlägsna andra för att vi mår psykiskt dåligt. Det är inte längre en fråga om ”om”, det är en fråga om ”när” en individ drabbas av psykisk ohälsa.

2017-11-10

2017-11-08

Förhållningssätt till flexibilitet

Ditt förhållningssätt till livet bör bära ett frö till sin egen omstrukturering. Var flexibel.

Det här är faktiskt en av de bilder jag har svårt att helt och hållet ställa mig bakom i dagsläget. Medans jag kryper till korset tänkte jag försöka förklara varför. Förhållningssätt till livet är något som jag tror människan har försvinnande liten faktisk kontroll över. Som jag sa innan så tror jag många av de problem som drabbar den mänskliga existensen inte är av en socialkonstruktivistisk art. Formulerat på ett annat sätt så tror jag dåliga förhållanden råder på många ställen, och det är ofta en objektiv misär där individens tankebanor i försvinnande liten mängd kommer göra någon nytta.

Jag tror någonstans att människans flexibilitet kommer naturligt när du faktiskt mår bra. En trevlig bonus som gör att livet känns lättare när det känns lättare, orättvist nog. Således är flexibiliteten en effekt av att du inte mår dåligt. För när du mår dåligt, fysiskt eller psykiskt, är du i många avseende styrd av vad din kropp klarar eller inte klara.

Begreppet flexibilitet kommer med krav; krav på att uthärda förändrade omständigheter, krav på att inte fästa sig vid en idé om hur något skall vara. Är detta något man kan begära av någon människa? Kan en alltför stor flexibilitet leda till en inte så gynnande omstrukturering av ditt liv? Tappar vi kärnan av vad som är viktigt genom att ha en alltför stor tilltro till egenskapen flexibilitet?

2017-10-16