Jobbar du för att inte annan orkar?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Om du ofta jobbar för att ingen annan orkar är frågan hur lång tid det tar innan du hamnar i deras sits.

En bekant till mig hamnade en gång i en position där denne som vikarie efter två veckor fick jaga personal i hopp om att få hjälp med en omöjlig situation på jobbet.

Jag förstår att det finns yrkesroller som är särskilt svåra, men om ingen inte klarar av ett visst jobb är det då fortfarande individerna det är fel på? Lever arbetsgivaren på hoppet om att hitta den perfekta individen som på något sätt ska stå ut med de bedrövliga omständigheter som arbetet innebär?

Är arbetsgivaren modig nog att fråga dig om du kan tänka dig att arbeta, är det viktigt att du är lika modig i ditt svar; oavsett om det blir ett ja eller ett nej. För jobbar vi och faller vi i fällan att tacka ja av snällhet eller empati tror jag vi gör oss själva den största björntjänsten vi kan.

Sekunden du tackar ja till jobb som du egentligen inte klarar av sker två saker. För det första bekräftar du arbetsgivaren; du tar till dig av dennes eventuella problem i att hitta folk, och säger okej.

Efter ett hastigt telefonsamtal hamnar du plötsligt i rollen som klippa; du blir någon som går att lita på.  Rollen “någon som går att lita på” är dock fylld med svåra känslor, etiska problem och ambivalens.

Du blir stämplar dig själv som en klippa, vilket givetvis till ett godare samvete, men räkna med att du också kommer få fortsatta påtryckningar från andra.

Telefonen kommer fortsätta ringa. Arbetsgivaren kommer att fråga. Du kommer sannolikt svara ja oftare än du vill. Och då är den slutgiltiga frågan; varför?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!