Lämna en situation

Hej igen hörni! Hur är läget?

När vi om en situation säger ”det är inte alltid dåligt” kan det vara en ganska bra indikator på att vi bör lämna situationen.

Har du någonsin varit i en dålig relation där du rättfärdiga de dåliga stunderna genom att belysa förekomsten av bra stunder? De flesta kan nog svara ja på den frågan, eller åtminstone förstå resonemanget bakom tanken. Vi vill gärna tro att det vi gör är rätt, särskilt när vi på något plan är medvetna om det rätta beslutet är svårt att ta. Kognitiv dissonans; en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt, är ett vanligt fenomen hos människan.

Om du exempelvis vantrivs på ett jobb och inte har någon egentlig möjlighet att påverka dina omständigheter är det positiva tänket ett sätt att överleva. I de fallen det inte är möjligt att förändra situationen kan jag tycka att positivt tänkande är helt okej, för att inte säga fördelaktigt. Men i de fall där situationen är svår och det rätta beslutet kontinuerligt gör sig påmint utan ditt agerande, blir det positiva tänkandet problematiskt. Då handlar det istället i viss mån om att sticka huvudet i sanden, något som oundvikligen kommer med ett framtida bakslag, vare sig du vill eller inte.

Vet du vad som är rätt och har möjlighet att agera på det; gör det! Kanske har du något du kan applicera detta på just nu?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni!

Ett jobb att drömma om.

Hej igen hörni! Hur är läget?

Lek med tanken att du har ett jobb som kommer utan ett upplevt behov av ledighet. Man kan drömma.

Om det är något som jag tycker är värt att sträva efter här i livet så är det ironiskt nog ett jobb utan behov av ledighet. Jag vet inte än om det är en utopi och att jag i min naivitet svävar uppe på rosa moln. Jag kanske ska vara mer realistisk. Jag kanske ska försöka hitta ett jobb som jag står ut med. Men jag vill tro att det finns en tillvaro där ute för mig och för andra, som faktiskt är bättre än ”uthärdligt”.

Så vart ska man börja leta efter ett jobb som är mer än uthärdligt? Jag vet inte. Jag tror väldigt många jobb fungerar under en kort tid, men som blir allt mer laddade med negativ energi ju längre du spenderar tid med det. Det är förrädiskt och det är en av anledningarna till att många blir utbrända; det är jag säker på.

Jag skäms nästan över att säga det, men jag vill ha ett jobb där jag kan vara lat. Där jag kan känna att jag inte har så mycket jag behöver göra, att jag är fri att välja min egen arbetstakt och där kraven inte är så stora. Innan du klassar mig som en latmask så vill jag poängtera följande:

Jag är av åsikten att om vi har lite att göra så gör vi mer än det vi behöver göra, vilket leder till dels att mer blir gjort, men också att vi känner att det är vårt eget beslut. 

Att hitta ett jobb där man kan göra detta verkar dock lättare sagt än gjort. Den som lever får se.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Optimalt eller praktiskt?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Optimalt och praktiskt är två begrepp som närmar sig varandra genom intelligenta val och rätt prioriteringar.

Det finns så mycket som är optimalt för oss här i världen, men i lika många fall är det nästan omöjligt at uppnå. Det är ganska ointressant att prata om det som är optimalt om det inte går att uppnå det, eller hur? Ändå försätter vi oss i situationer där vi jagar det optimala, en jakt som inte sällan leder oss ner i en ond spiral. Träning är ett bra område för att exemplifiera jagandet av det optimala. För det är löjligt hur mycket diskussion det finns om träning och kost och alla har sina specifika råd för att optimera dina resultat.

Likaså i jobbvärlden finns det inslag om ständig optimering (eller effektivisering som det också kan kallas). Vi behöver inte sällan drabbas av kronisk kompetensutveckling, konferenser och utbildningar utan slut. Och jag vet verkligen inte vad som är rätt och fel här. Jag vet bara att det känns som man aldrig får någon ro, varesig i gymmet eller på jobbet. Jag vet inte vad lösningen är heller. Men jag tänker. Jag funderar. Jag hoppas jag når en vettig insikt snart.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Arbetsplats och nybörjarrollen

”Tillåt dig själv vara ny!”

”På det här jobbet anses du ny i ett år!”

”Känns ingen stress, du ska inte kunna detta än!”

Den enda och tragiska anledningen till att du fått höra fraserna ovan är för att de behövs.

I arbetslivet verkar vi alla som nyanställda utsättas för situationer där andra vill att vi ska känna oss trygga i rollen som nybörjare. För vi är alla nya på en arbetsplats någon gång; en försiktig individ som försöker känna sig fram i sin arbetsroll. Så känner vi oss, så ser andra på oss. Men jag skulle vilja se sambandet mellan omsättning på personal och användandet av fraserna ovan. Varför säger någon till oss att vi ska tillåta oss vara nya? Är det för att lindra vår stress eller är det för att andra fallit offer för utmattningssyndrom snabbare än blixten?

Det är sällan man vid lågavlönade jobb får höra att man skall tillåta sig själv vara ny. Det är oftast när jobbet ställer högre krav på kompetens och förmåga som det är viktigare att vidhålla nybörjarmentaliteten en längre tid, något som kan tyckas självklart. Jag vet egentligen inte vad jag vill komma fram till, men kanske att den sjuka organisationen behöver ta hand om sina anställda istället för att lägga ansvaret på den enskilde att i lugn och ro anpassa sig till yrkesrollen.

Missförstå mig inte, det är uteslutande bra  att få höra ett par lugnande ord av en chef eller anställd som syftar till minska upplevda krav, särskilt som novis.  Det är först när dessa ord syftar till att maskera ett problem existerande högre upp i organisationen som deras värde går förlorat.

Klumpen i magen

Ett jobb kan inte värderas utifrån ett par positiva inslag om du majoriteten av arbetstiden går runt med en klump i magen.

Denna bilden är en liten förlängning från gårdagens bild. Det vi kallar kognitiva missuppfattningar är mentala illusioner eller synvillor som vi alla är skyldiga till i olika stor grad, mycket på grund av att de kan vara väldigt svåra att identifiera. Selektiv abstraktion och diskvalificering av det positiva är två exempel på sådana missuppfattningar. Här kan det vara en enda negativ detalj som färgar din värld eller du kan välja att fokusera på en enda negativ kommentar i ett positivt uttalande. Din chef ger dig exempelvis två komplimanger och ett tillrättavisning – vilken kommer du fokusera på? Likaså kan positiva erfarenheter diskvalificeras då de enligt dig de saknar legitimitet och även om det finns omständigheter som pekar i direkt opposition till detta vidhåller du en negativ inställning,

Okej då, men hur hänger detta ihop med bilden? Bra fråga, jag är glad att du är uppmärksam och lyssnar! Om selektiv abstraktion handlar om att diskvalificera det positiva så gör vi raka motsatsen genom att ignorera klumpen i magen; vi gräver huvudet i sanden och diskvalificerar faktiskt klumpen. Vi låter få ljusglimtar färga vår tillvaro på jobbet, och det låter ju bra, men som jag tidigare skrivit om så bryter ändå klumpen till slut ner den mest optimistiska individen. Detta är en balansgång, och du behöver själv fundera över om dina omständigheter verkligen är så bra som du intalar dig att de är. För når du insikten att de faktiskt inte är det, kan det värt att ta sig en extra funderare över om det är ett jobb du vill vara kvar på en längre tid.