Det varken tomma eller fulla glaset.

Istället för att diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt, låt oss glädjas över det faktum att det finns ett glas överhuvudtaget.

Jag vill tro att livets inneboende föränderliga karaktär inte förvånar någon vid det här laget. Livet är bra, livet är dåligt, livet är inte dåligt, livet är inte bra. Sällan är livet i balans, men det kan ändå vara njutbart.

Jag tror att vårt bejakande av jaget speglar glasets volymfördelning. Vart är vi i livet? Vad händer med oss? Vem är vi? När vi mår dåligt är det alltid lättare att må dåligt, men likväl kan livet bli bättre när det blir bättre. Vårt dåliga mående kommer oftast på premisser vi förstår, vi kan se ett samband mellan vår reaktion och det som inträffat. Ibland behöver vi terapeutisk hjälp för att förstå vidden av det hela, men jag tror vi bär många svar inom oss även om vi inte orkar möta alla själva.

Jag tror att när vi ser glaset utan att värdera dess innehåll inser vi också hur livet som helhet är något fantastiskt. Det kan vara otroligt smärtsamt men samtidigt så fantastiskt. Paras inställningen ihop med att situation ibland, utan föraning och ute reson, bara blir bättre tror vi närmar oss essensen i det jag försöker få fram. Att se på glaset som varken fullt eller tomt är ett perspektiv svårt att nå; den ligger bakom en dimma av ignorans, krav, ilska och en mindre bra självbild, men det går att nå (Så tillvida du orkar härda ut och inser att livet är fantastiskt precis som det är.).

Illa behandling

När alla behandlar dig illa är det extremt viktigt att du inte gör det.

När du möter någon som på ett eller annat sätt inte behandlar dig väl är det väldigt lätt att ta illa vid sig. VI vet inte alltid varför personen agerar som den gör mot oss men om vi mentalt på fel ställe kan vi lätt tro att det är oss det är fel på. Det är när vi inte mår bra lätt att köpa idén om att människor behandlar oss illa av en anledning som har med oss att göra. Har jag gjort något fel? Vad är det? Kanske förtjänar jag att bli behandlad så här?

Jag brukar tänka över hur många gånger jag blivit arg och hur många gånger jag i efterhand faktiskt ångrat att jag blev arg. Det är försvinnande få gånger jag inte ångrar att jag i en situation blev arg. Vi är själva ansvariga för våra uttalanden men vi behöver förstå att om vi själva ångrar ett uttalande och att vi inte lyckades tygla ilskan, kan också andra personer känna likadant.

Att ha ovanstående stycke nära i minnet kan hjälpa oss i en situation där vi känner att vi blivit behandlade illa. Men hur kan vi då arbeta med oss själva för att minimera risken att behandla andra illa? Jag tycker att den gyllene regeln som lyder ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”, är ett riktigt bra livsmotto. Det är dock ett livsmotto som kommer med rekvisitet att du faktiskt känner att du förtjänar att bli behandlad bra, eller hur? 

Jag skulle vilja vända på begreppet, justera det lite, och säga följande: behandla dig själv som människor du älskar.

Stresstålighet

Stresstålighet är endast en fråga om hur länge du orkar.

När jag skrev detta inlägget på min dator blev ordet “stresstålighet” markerat som felstavat och mitt hjärta gjorde ett litet glädjeskutt. Jag tänkte för en sekund att man tagit bort ordet ur ordlistan, men sedan insåg jag ganska snabbt att det var den mänskliga faktorn som låg bakom felstavningen. Oh well, man kan drömma. 

När man ser begreppet stresstålighet är det lätt att se på som ett begrepp lämpat för en klassificering utifrån svart eller vitt. Har du stresstålighet? Är du stresstålig? En bättre fråga hade varit hur stor är din stresstålighet? Hur mycket orkar du?  Den frågan är lite mer provocerande och jag förstår att man som arbetsgivare väljer att inte formulera sig så; det får en att genast ana ugglor i mossen. Som begrepp är stresstålighet, åtminstone sett till arbetslivet,  egentligen helt galet. Att fråga mig om min stresstålighet är att fråga mig hur hårt man kan slå mig innan jag svimmar. Svaret på den frågan är jag vet inte. Frågan är löjlig, liknelsen dum, men jag skulle heller inte vilja att du testar hur hårt du behöver slå innan jag ligger raklång på golvet.

I en tid då människan mer än någonsin behöver försöka stå upp emot demoner som ångest, tveksamhet, rädsla, ilska och osäkerhet,  så ska vi dessutom vara stresståliga. Vi behöver mer tid för reflektion. Mer tid för omtanke. Mer tid för det vi tycker om. För få av oss är tillräckligt stresståliga för att överleva det vi idag kallar arbetslivet.