Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket “allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

“Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.

Galenskap och dess definition

Hej igen hörni! Hur är läget?

Själva definitionen på galenskap är att upprepa något och förvänta sig ett nytt resultat. Eller som det också kallas; Arbetsträning.

Den här titeln är inte på något sätt en gliring till de som återkommer till en ny arbetsplats med nya förutsättningar, men däremot att återgå till det som inte tidigare fungerat. Detta är oberoende av hur långsamt man går till väga. Kryper vi mot utbrändhet kommer vi även nå dit i slutändan. Oavsett hur långt tid det tar.

För det är ofta så det ser ut; du går in i väggen, du blir sjukskriven, arbetsplatsen möter dig i utbrändheten och en plan utarbetas för att undvika återgång till tidigare ångest. Det är dock väldigt sällan (för att inte säga aldrig) denna planen innehåller strukturella förändringar i organisationen som med osynlig hand lett dig och flera andra till den positionen du är i.

Så låt dig inte manipuleras in i en tro om att fem minuters extra rast eller en telefonfri dag kommer göra någon som helst skillnad i det långa loppet. Det är maskeringar, fördröjningar, och rökridåer som får dig att skifta fokus till att arbetsplatsen möter dig i utbrändheten.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-11-05