Livets berg- och dalbana

Vi sitter alla på gott och ont i livets hisnande berg- och dalbana. Behöver vi verkligen medvetet lyfta säkerhetsbommen för att kunna njuta av livet?

Vår samtid verkar leverera krav på individen som jag har lite svårt att förstå. Somliga verkar sträva efter att mjölka livet på allt det har att erbjuda. En måttlig nyfikenhet på livet givetvis är fördelaktig, men det kan också gå över till ett tvångsmässigt beteende där rädslan inför stagnation är det som motiverar förändringar i livet. Vad är det som är så hemskt med att stagnera? Går det ens att prata om egentlig stagnation i livet? Är det möjligt att i livet inte utvecklas? Kompromissar vi med all kapacitet för utveckling bara för att vi råkar tycka om och trivs med att ha det på ett visst sätt? Ska vi behöva skämmas över bristande intresse till att göra allt det som andra tycks vilja?

Svaret på de retoriska frågorna ovan kan tyckas självklart när man läser de en efter en, men strömningarna i samhället lyckas ända krypa under skinnet på oss och får oss att betvivla det vi innerst inne vet. Det är också skrämmande hur alla dessa verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna och det är idag inte ovanligt att hitta en 15-åring redan internaliserat en rädsla av att missa saker i livet. Lösningen tror jag ligger någonstans i att prata om hur livet är fantastiskt precis just nu, och att du faktiskt riskerar att missa detta om du redan jagar efter nästa upplevelse.

Att förvänta sig det oväntade

Hej igen hörni! Hur är läget?

Är det en bra idé att förvänta sig det oväntade?

Denna fråga är något jag funderat mycket över det sista. Hur vi än tar oss an livet är det ett faktum det inte sällan kastar oss en skruvboll som i värsta fall kan slå omkull oss. Då är frågan hur vi ska förhålla oss till livets föränderliga karaktär. Ska vi hela tiden vara på tå för att kunna parera de bollar som kastas mot oss eller ska vi helt enkelt släppa all kontroll och bara låta livet hända?

Jag inser när jag skriver detta att jag pratar om en dikotomi, en svart- eller vit värld där allt är antingen eller. Men så är det ju inte, eller hur? Ändå vet jag inte hur en planering för det oväntade skulle kunna se ut. Vi skulle kunna se till att vi har ett bra ekonomiskt och socialt skyddsnät som kan täcka upp för oss om vi skulle ramla. Vi skulle kunna se till att vara rädda om oss själva och inte försätta oss i situationer som är farliga för oss. I slutändan tror jag vi behöver hitta en balans mellan att leva livet men att samtidigt vara försiktiga i våra livsval.

Oro, förälskelse och känslor

Hej igen hörni! Hur är läget?

Oro och förälskelse – känslor som i backspegeln ofta hamnar under livets rubrik ”Hur fan tänkte jag?!”

Oro; denna känsla som kan framkallas vid allt från tandläkarbesök till kalas för bästa kompisen; en känsla som inte alltid står i proportion till det faktiska orosobjektet.  ”Vad var det jag egentligen var orolig för?” är en insikt som ofta når oss efter vi genomgått något som vi tror skulle vara jobbigare än det faktiskt var.

Likaså kärlek kan i backspegel framstå som helt galet; det som varit attraktivt blir oattraktivt, det som är fult var fint igår och allt mynnar ut i samma insikt; hur tänkte jag? Och kärlek, precis som oro, förändras och håller inte alltid fast vid samma objekt. Men precis som vi kan investera tid, ork och energi i en relation kan vi också investera tid, ork och energi i att oroa oss.

Den naturliga följdfrågan blir då vilket som är värt att investera mest i; kärlek eller oro? Jag har inget svar på frågan, jag önskar jag hade det. Om det ändå var så att något av dessa som faktiskt var bra för oss, något som ger oss åtskilliga goda känslor i magen och som inte gör att vi mår dåligt….

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-11-27

Definitiva lösningen på psykiska problem

Ju mindre du söker efter den definitiva lösningen på psykiska problem, desto närmare kommer du essensen i vad det innebär att må bra.

Denna texten försöker synligöra människans inneboende ansats till att fixa sig själv och sina problem. I ett träsk av medicin, kriterier och normalitet är det lätta att bagatellisera den faktor som faktiskt gör oss till människor; vår komplexitet. För frågor har inte alltid lätta svar, det finns inte alltid en given anledningen till att vi mår som vi gör. Det kan bero på miljö, genetik, kulturell kontext, socialt nätverk etc. och inte sällan är det en blandning av olika faktor.

I vårt sökande efter lösningen tenderar vi att i många fall spendera långt mer energi än vi planerat och kan i värsta fall motverka processen mot en lösning. Människor som tagit sitt liv tror jag i någon omfattning mött ”olösliga problem” eller för många svårlösta. När existensen är så smärtsam att man inte vill leva är det i det nattsvarta sinnet svårt att se något ljus. Det är tragiskt att människan kan tappa tålamodet till att invänta en förbättring i livet.

Tiden läker inte alla sår, och det ska den inte heller göra. Om tiden hade läkt alla sår hade det inte funnits personligheter och ingen hade behövt ta lärdom av sina erfarenheter. Jag är av åsikten att även om allt inte kan bli bra eller alla sår läkta så kan situationen bli bättre av att tiden får gå. Eller kan du minnas ett tillfälle i livet där så inte varit fallet? Det kan inte jag.

Är läget bara fint?

– Hur är läget?

– Bara fint.

Den här bilden tycker jag är så talande och sanningsenlig. För hur ofta är det egentligen som vi rakt och ärligt vågar svara på hur det är? Rätt person behöver ställa frågan vid rätt tillfälle för att den ska leda till något djupare, och i vidare mån ärligare, svar.

Frågan är så kraftfull när den används rätt, och det är därför jag har valt att använda frasen som mitt ”varumärke”. Frågan ställd på en ärligt sätt kan vara det som på ett bra sätt får bägaren att rinna över för den tillfrågade.

För jag vet att det finns personer som inte blir tillfrågade, något som gör mig både ledsen och arg eftersom frågan är så enkel att ställa. Ibland möter vi människor som nästan skiner av ett behov att bli tillfrågade. Vissa blir helt ställda när man ställer frågan. Vissa är inte redo och svarar ”Bara fint” ändå.

Vissa är redo inte att svara ärligt på frågan, men det är ändå viktigt att vi fortfarande vågar ställa frågan på ett ärligt sätt till människor i vår omgivning.  Och vem vet, nästa gång kanske det är du som önskar att du fick frågan.

2017-10-22

2017-10-12

Hur är läget?

Nästa gång du frågar någon hur läget är, fråga som att du verkligen vill veta!

Många använder frågan ”hur är läget” som en icke-laddad hälsningsfras. Och visst fungerar den bra som det. ”Bara bra, hur är det själv?” svarar vi fast det kanske egentligen inte är så bra. Men anledningen till att jag använder frasen som mitt ”varumärke” är följande; Frågan är otroligt kraftfull om den ställs av rätt person vid rätt tillfälle. För att nå sin fulla potential behöver frågan ställas till någon du känner väl, när bara du och den personen samtalar, och då inte som en inledande fråga. Kanske ställer du frågan när personen du pratar med ser extra bekymrad ut.

Du behöver vara beredd på möjligheten att du är den förste som ställt frågan till personen på väldigt länge. Kanske är du den första som någonsin ställt frågan på ett sätt som gör att personen faktiskt tvingas reflektera över frågan? Kanske har personen inte självt reflekterat över hur läget faktiskt är. Kanske är det frågan som gör att personen öppnar ett litet fönster in till sitt allra innersta.

Jag är övertygad om att frågan kan rädda liv, och även om det sällan sker, så är det väldigt ofta en erfarenhet som både du och personen du frågar går ifrån med en bra känsla i magen. För så kraftfull är frågan. Och vem vet, kanske är det du som frågan nästa gång. Är du redo?

2017-10-05