FOMO, komfortzon och livet.

Hej igen hörni! Hur är läget?

Livet börjar utanför komfortzonen!….ibland.

Komfortzonen – denna plats vi bör sky som pesten om vi vill utvecklas som individer. Jag är så innerligt trött på att höra om hur livet börjar utanför komfortzonen. Jag förstår tanken;  det är genom att röra oss till platser som vi inte varit förut som vi får uppleva mycket av livet, men frågan är vart gränsen går mellan att trivas med sin tillvaro och en missbruka livet som en drog?

Nu drar jag verkligen uttalandet till sin spets; men om livet per definition börjar utanför komfortzonen innebär detta då att vi aldrig ska vara nöjda med det vi har? Livet börjar utanför komfortzonen, lev i nuet, carpe diem. Nåde den som för en sekund inte ser livet som en konstant kompetensutveckling där vi skall maximera allt.

FOMO

FOMO (Fear Of Missing Out) är ett begrepp som hamnat i denna moderna människans vokabulär. Rädslan grundas i en ångest att andra upplever saker vi inte själva upplevt, en ångest som cementeras genom sociala medier. Det är ett faktum att ju fler val vi ställs inför, desto större blir ångesten av att vi eventuellt har gjort fel val. Det finns kanske bättre val därute som vi går miste om?

Jag tror den mest ”befriande” insikten man kan få i ämnet FOMO är att den blinde leder den blinde. Tro inte för en sekund att personen du avundas förmodligen känner precis likadant som du. Eller?….

De reser jorden runt, de har flera intellektuella jobb, de kämpar, de har status,  de har pengar. Jag har varit den som avundsjukt betraktat dessa människor. Men när dessa individer efter en ansenlig mängd tid fortfarande söker efter sig själva genom att injicera mer liv i sina ådror, tittar jag i spegeln och gillar det som tittar tillbaka. Och jag har inte rört mig en meter.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!