2018-10-26

2017-11-23

2017-11-19

Det varken tomma eller fulla glaset.

Istället för att diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt, låt oss glädjas över det faktum att det finns ett glas överhuvudtaget.

Jag vill tro att livets inneboende föränderliga karaktär inte förvånar någon vid det här laget. Livet är bra, livet är dåligt, livet är inte dåligt, livet är inte bra. Sällan är livet i balans, men det kan ändå vara njutbart.

Jag tror att vårt bejakande av jaget speglar glasets volymfördelning. Vart är vi i livet? Vad händer med oss? Vem är vi? När vi mår dåligt är det alltid lättare att må dåligt, men likväl kan livet bli bättre när det blir bättre. Vårt dåliga mående kommer oftast på premisser vi förstår, vi kan se ett samband mellan vår reaktion och det som inträffat. Ibland behöver vi terapeutisk hjälp för att förstå vidden av det hela, men jag tror vi bär många svar inom oss även om vi inte orkar möta alla själva.

Jag tror att när vi ser glaset utan att värdera dess innehåll inser vi också hur livet som helhet är något fantastiskt. Det kan vara otroligt smärtsamt men samtidigt så fantastiskt. Paras inställningen ihop med att situation ibland, utan föraning och ute reson, bara blir bättre tror vi närmar oss essensen i det jag försöker få fram. Att se på glaset som varken fullt eller tomt är ett perspektiv svårt att nå; den ligger bakom en dimma av ignorans, krav, ilska och en mindre bra självbild, men det går att nå (Så tillvida du orkar härda ut och inser att livet är fantastiskt precis som det är.).

2017-11-02

Sjuk och ersättning

Som anställd är det inte din uppgift att känna oro inför vem som ska ersätta dig när du är sjuk. Skönt va?

Den här bilden behöver ingen närmare förklaring. Det är tydligt att denna  bilden är skriven utifrån personlig erfarenheter; Jag var förmodligen arg när jag skrev den och ilska är en bra inspirationskälla.Bilden kommer dock med ett par rekvisit.  Är du personalansvarig eller har en ledande roll gäller denna bilden inte dig. I det fallet står du faktiskt inför utmaningen att hitta en ersättare eller kanske arbetet helt enkelt får gå ogjort? Eller hur löser man det då? Jag har ingen aning. Den ångesten vill jag inte ens tänka på. Men för alla andra som har en chef, kollegor och stadigt arbete, står bildens text och mening stadigt fast.

Alla människor blir förr eller senare sjuka. Detta är (oftast) inget du väljer. Sjukskriver du dig från en position som är svår att ersätta, kanske som ett resultat dålig planering, är det svårt att hålla vissa känslor borta. Du kanske får dåligt samvete med vetskapen att det finns massor att göra på jobbet, och att din sjukdom kom vid det absolut sämsta tillfället.

Ångest föder ångest föder ångest sägs det. Och så är det verkligen. Frågor som ”kommer det fungerar utan mig?” och ”vem tar över mitt arbete”? är legitima frågor, men förmodligen inga frågor som hjälper dig att tillfriskna fortare. Och även om det inte finns bra svar på dessa frågor, är du inte personen som ska försöka svara på dem. Du behöver vila. Den där tekoppen väntar att bli fylld och den där boken väntar på att läsas.

Ps. bonusfilm

 

2017-10-06

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?

2017-09-25

2016-11-26