Praxis och drägliga arbetsförhållanden

Hej igen hörni! Hur är läget?

Praxis, sedvänja eller sed är det sätt något normalt utförs på utan att nödvändigtvis vara bestämt i skriftliga regler. En förlängning av praxis är doxa; ett kollektivt tankemönster som sällan ifrågasätts och som står utanför den dagliga diskussionen. Den svenska arbetsmarknaden lider som helhet av strukturella tillkortakommanden kopplade till både praxis och doxa, där det i slutändan är individen som drabbas allra hårdast.

Drägliga arbetsförhållanden existerar, men de gömmer sig ofta bakom en vägg av praxis.

En situation från verkligheten: En god vän till mig fick som timvikarie det outtalade ansvaret att ringa runt och försöka hitta ersättningar för ordinarie personal; en personalstyrka där flera är  sjukskrivna på grund av arbetsrelaterat utmattningssyndrom. Någonstans vid vid något tillfälle blev det underförstått eller uttalat att det blev var hen som skulle ta tag i detta. Vissa personer hade säkert sett detta som en rolig utmaning, men jag tror att en klar majoritet hade ryggat tillbaka om de hamnade i situationen ovan. Vissa vill ha det lugnt på jobbet, vissa blir lätt rastlösa, men alla vill vi ha saker under kontroll.

Situationen ovan tycker jag pekar på en organisation som är sjuk, och som inte vidtagit adekvata åtgärder för att faktiskt motverka det problemet som gör att anställda inte står ut. Det verkar vara lättare att köra slut på personal och istället anställa nya personer trots att detta är en ganska kostsam praktik. Så varför gör då företag såhär? Är det verkligen så svårt att anpassa företagskulturen så att människor inte går in i väggen

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!