2017-12-20

2017-12-19

Absolut dåligt och tvivel.

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du planterat iden om livet som absolut dåligt utesluter du alla möjligheter för motsatsen. Om det är någon gång du ska tvivla på dig själv så är det då.

”Den vise fortsätter alltid att gissa” sägs det, men vi är sällan nyanserade när det gäller cementeringen av det dåliga livet permanens.

Graden av sannolikhet och hur bensäkra vi är bör höra ihop med hur specifikt något är. När någon säger ”Dustin Hoffman spelade Luke Skywalker i Star Wars!” kan jag med 100% säkerhet säga att detta är felaktigt uttalande. Men när det gäller mer flyktiga uttalanden som ”mitt liv är konstant dåligt”, bör både den som säger det och den som lyssnar höja på ögonbrynen. För det kan faktiskt mycket väl vara så att livet är konstant dåligt, men frågan är om det är en effekt eller orsak av att vi konstant uttalar oss på detta sätt om livet?

Absolut sannolikhet

Det blir lätt att bekräfta de dåliga skeendena i livet och negera de goda. ”Detta händer alltid mig” uttalar vi oss, trots att vi egentligen endast drar oss till minnes de gånger då något faktiskt drabbat oss och inte lika ofta de gånger det inte drabbar oss. Hur många gånger har vi inte slagit i samma lilltå? Och hur många gånger har vi förmodligen slagit i andra tår, men helt enkelt valt undermedvetet åsidosatt dessa tillfällen?

Att ”tänka positivt” är förlegat, men att tänka realistiskt och rationellt är det definitivt inte.  Det är ju trots allt verkligheten vi lever i. Eller….?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-12-09

2017-11-03

2017-10-10

2017-10-07

Att tillåta sig själv må både bra och dåligt

Hej igen hörni! Hur är läget?

En viktig del i att må bra är att tillåta sig själv må dåligt emellanåt.

Med denna bilden vill jag peka på egentligen två olika saker:

Den första poängen är att livet är en känslomässig berg-och-dalbana, oavsett vad vi tycker om det. Ibland mår vi bra och ibland mår vi dåligt. Ibland är det mer av det ena och ibland det andra. Men det är ett faktum att vi hade inte kunnat uppskatta det goda i livet lika mycket om vi aldrig fått uppleva det onda. För visst är det väl ändå så att utan smärta, elände och kontraster i livet hade vi inte riktigt kunna uppskatta det som är bra? Detta leder mig osökt in på den andra poängen jag försöker slå hem här;  acceptans av omständigheterna.  För genom att acceptera livets förgänglighet kan vi börja odla uppskattning för dåligt mående och om vi är osökt naiva och aningen fåniga försöka se det dåliga som något bra.

Jag vill ändå avsluta med att bekräfta min egen frustration över att må dåligt, och hur det ofta känns omöjligt att acceptera sina omständigheter. För mig känns det accepterande tankesättet, åtminstone när jag är mitt i något, som en naiv fantasi utan mening. Hur ska jag kunna övertyga mig själv om att min panikångest har en mening, en poäng och något som är vackert. Svaret är kanske att det inte går.  Men faktum är att det är svårt för mig, när jag sitter och skriver detta, att hitta något bakåt i tiden som inte varit vackert på något sätt. Jag måste öva på att hitta känslan när jag mår dåligt nästa gång.  Tänker ni göra samma sak?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-10-05

2017-09-25