Katastroftänk och negativitet

Ibland fyller katastroftänkande en funktion; du inser vilken löjlig förkärlek hjärnan har för negativitet.

Den här bilden är exakt ett år gammal och jag tycker inte den är speciellt bra. Att katastroftänk skulle fylla en ”funktion” eftersom vi vid katastroftänk Inser att hjärnan har en förkärlek till negativitet är som att säga att alkohol fyller en funktion då den den får oss att inse hur lättpåverkade vi är. Det är ett resonemang som inte håller speciellt bra, och jag önskar så här i efterhand att jag formulerat mig annorlunda. Men att öka medvetenheten kring hur vår hjärna fungerar tänker jag alltid kan vara bra. För katastroftänkande, eller att dra i väldigt stora växlar för väldigt små skeenden, tror jag nästan alla människor sysslar med i någon omfattning. Pessimism är ofta en försvarsmekanism mot besvikelse, men katastrofiering tar det till en helt ny nivå.

Du ska iväg på en skidresa, men vågar inte åka då du är rädd för att krascha in i ett trä och bryta benet.

Du ska ge dig ut en mulen dag, men vågar inte då risken finns att det börjar åska och du blir träffad av blixten.

Katastrofiering och negativt tänkande tycker jag överlag är väldigt intressant. För det är inte bara så att de negativa tankarna är fler, de väger också tyngre än positiva tankar i flera avseenden; ett slags negativt tankebias. Jag tror vi som människor behöver acceptera att en viss grad av negativt tänkande kommer alltid finnas där. I rimlig mån tror jag det är hälsosamt att vara skeptisk, försiktig och planerande. Det faller rimligtvis så att om människan inte hade varit rädd, skeptisk och försiktig så hade vi inte överlevt så länge som vi gjort, inte sant?