Sinnesfrid

Hej igen hörni! Hur är läget?

Jag har svårt att genom tanken finna något jag värdesätter mer än det svårdefinierade begreppet sinnesfrid.

Sinnesfrid är för mig ett begrepp som är så svårt att verkligen ta på. Det är först när flera känslor visar sig vid en tidpunkt vi kan nå denna flyktiga känsla av balans och harmoni. Vilka känslor? Tja, jag kan tänka mig att det är individuellt, men när glädje, lugn och lycka sammanfaller inom dig är du nog på god väg.

Men för mig förblir nog sinnesfriden en utopi som jag ibland snuddar vid i livet. Den visar sig flyktigt för att senare försvinna i en flod av vardagstjafs. Men ska jag vara ärlig är det nog så jag vill ha det. Jag vill kunna känna en uppskattning och hopp inför den där känslan som jag värdesätter så mycket, vilket i viss mån villkoras av dess sällsynthet.

För mig är sinnesfrid livets ecstasy, men utan nackdelarna och något du kan arbeta mot utan att riskera livet, tvärtom! Men för att kunna börja arbeta mot en närmare bekantskap med sinnesfriden behöver du se till att livet du lever faktiskt känns någorlunda okej. För gör det inte det behöver du göra det som krävs för att du ska må bra, både långsiktigt och kortsiktigt. Det finns inga mallar, och livet kommer oundvikligen ge dig saker du inte är redo för, men så länge du håller den röda tråden, att nå sinnesfrid, vill jag tro att mycket faller på plats bara av att du försöker.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Hinner du inte? Orkar du inte?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hinner du inte eller orkar du inte? Eller….jag vågar inte ens tänka på det…BÅDA!?

För flera av oss är orken avgörande i allt det icke-obligatoriska som dagen erbjuder, för andra blir det icke-obligatoriska “obligatoriskt” på ren järnvilja. Och när vi kör på järnvilja så förbrukar vi resurser, resurser vi kanske egentligen inte har. Eller kanske har du . åtagit dig för mycket obligatoriskt, och tiden räcker helt enkelt inte till; något som onekligen kommer leda till trötthet.Orkar eller hinner?

Balansen mellan stimulans och överbelastning tycker jag själv är så jäkla svår att det är sällan jag hamnar i en bra balans mellan de två. För det är minst lika illa att vara understimulerad till den graden att det nästan gör ont i kroppen; det är när tristessen når en nivå som blir outhärdlig. För det kan hända, inte ofta, men det händer. I mitt liv just nu arbetar jag aktivt med att minska det obligatoriska och öka det icke-obligatoriska, allt efter min ork, men också i linje med insikten att det finns icke-obligatoriska aktiviteter som faktiskt ger energi, även för en inrutad introvert som jag.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!