Stresstålighet

Stresstålighet är endast en fråga om hur länge du orkar.

När jag skrev detta inlägget på min dator blev ordet ”stresstålighet” markerat som felstavat och mitt hjärta gjorde ett litet glädjeskutt. Jag tänkte för en sekund att man tagit bort ordet ur ordlistan, men sedan insåg jag ganska snabbt att det var den mänskliga faktorn som låg bakom felstavningen. Oh well, man kan drömma. 

När man ser begreppet stresstålighet är det lätt att se på som ett begrepp lämpat för en klassificering utifrån svart eller vitt. Har du stresstålighet? Är du stresstålig? En bättre fråga hade varit hur stor är din stresstålighet? Hur mycket orkar du?  Den frågan är lite mer provocerande och jag förstår att man som arbetsgivare väljer att inte formulera sig så; det får en att genast ana ugglor i mossen. Som begrepp är stresstålighet, åtminstone sett till arbetslivet,  egentligen helt galet. Att fråga mig om min stresstålighet är att fråga mig hur hårt man kan slå mig innan jag svimmar. Svaret på den frågan är jag vet inte. Frågan är löjlig, liknelsen dum, men jag skulle heller inte vilja att du testar hur hårt du behöver slå innan jag ligger raklång på golvet.

I en tid då människan mer än någonsin behöver försöka stå upp emot demoner som ångest, tveksamhet, rädsla, ilska och osäkerhet,  så ska vi dessutom vara stresståliga. Vi behöver mer tid för reflektion. Mer tid för omtanke. Mer tid för det vi tycker om. För få av oss är tillräckligt stresståliga för att överleva det vi idag kallar arbetslivet.

2017-09-29