Absolut dåligt och tvivel.

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du planterat iden om livet som absolut dåligt utesluter du alla möjligheter för motsatsen. Om det är någon gång du ska tvivla på dig själv så är det då.

”Den vise fortsätter alltid att gissa” sägs det, men vi är sällan nyanserade när det gäller cementeringen av det dåliga livet permanens.

Graden av sannolikhet och hur bensäkra vi är bör höra ihop med hur specifikt något är. När någon säger ”Dustin Hoffman spelade Luke Skywalker i Star Wars!” kan jag med 100% säkerhet säga att detta är felaktigt uttalande. Men när det gäller mer flyktiga uttalanden som ”mitt liv är konstant dåligt”, bör både den som säger det och den som lyssnar höja på ögonbrynen. För det kan faktiskt mycket väl vara så att livet är konstant dåligt, men frågan är om det är en effekt eller orsak av att vi konstant uttalar oss på detta sätt om livet?

Absolut sannolikhet

Det blir lätt att bekräfta de dåliga skeendena i livet och negera de goda. ”Detta händer alltid mig” uttalar vi oss, trots att vi egentligen endast drar oss till minnes de gånger då något faktiskt drabbat oss och inte lika ofta de gånger det inte drabbar oss. Hur många gånger har vi inte slagit i samma lilltå? Och hur många gånger har vi förmodligen slagit i andra tår, men helt enkelt valt undermedvetet åsidosatt dessa tillfällen?

Att ”tänka positivt” är förlegat, men att tänka realistiskt och rationellt är det definitivt inte.  Det är ju trots allt verkligheten vi lever i. Eller….?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!