Instagram, normer och självdestruktivitet

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du till slut når insikten att “norm” och “självdestruktivitet” inte sällan hör ihop, känns det rätt okej att bli stämplad som “avvikare”…

Jag tror att vi i vår västerländska kultur lever enligt normer som för oss är allt annat än bra för oss. Jag vet inte varför, men allt som har att göra med prestige och status får mig illa till mods. Det är inte så att det är fel att det ligger något i att vilja uppnå saker och ting i livet, utan sättet vi söker bekräftelse som är till vårt eget förtret.

instagram love Sticker by Missguided

När jag skrollar igenom instagram slås jag av hur alla, även jag, i viss mån lever på den externa bekräftelsen vi får genom sociala medier. Får någon ett nytt jobb, gjort en helt otrolig kroppsförvandlig, köpt ett nytt hus, eller har en fantastisk semester så kommer vi får reda på det väldigt snart. Återigen, det är inte det faktum att vi strävar efter dessa saker i livet som är problemet, utan sättet vi söker bekräftelse på. Jag tror detta beteendet påverkar oss mer än vad vi tror.

För någonstans vet vi vad som är instagramvänligt och inte. Det går att sätta en checkruta på det nya husköpet med inte på effekterna av din sista ångestattack. Det är många som lever till synes perfekta liv på instagram, men när du spenderar lite tid med personen inser du att det alltid i viss mån är en fasad.