Balans i livet

Jag är så innerligt trött på att i flera avseenden höra talas om “balans i livet”, men det beror på min egen oförmåga att nå denna luddiga idyll jag faktiskt likställer med “perfektion”.

Här får jag nog igen krypa till korset och erkänna att tanken blev till ord lite för snabbt. “Balans i livet” är ett oklart mål med en oklar grundidé; att vara i balans med oss själva och vår omgivning. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur tråkigt livet hade varit om vi levt i en kontinuerlig balans. Någon sa till mig en gång att det statiska livet är en slösad gåva, och jag håller med (men med vissa förbehåll).

Sökande tar energi och att söka efter balans ironiskt bidrar till ångest och svåra känslor. Jag dras mellan att vara rädd för stora förändringar, samtidigt som jag hanterar dem hyfsat när de väl inträffar. Det är uteslutande i min tanke det existerar oro och ångest kring förändringar, när jag möter verkligheten märker jag ofta att hjärnans regler inte gäller. 

Balans i livet handlar i min mening om att inte behöva tänka på livets balans, ett slags zen-liknande tillstånd där omständigheterna inte överväldigar oss i alltför stor utsträckning. Jag tror det åtminstone för mig blir en fråga om att jobba med hur jag själv hanterar de förhållandevis små förändringarna som sker i mitt liv, snarare än att försöka förändra omständigheter som står utanför mig.