2019-03-20

Det svartvita tänket

Jag tar ett absolut avstånd från det svartvita tänket!

Den här bilden gjorde jag med glimten i ögat, men faktum är att det finns ju ändå en viss sann ironi i att ta ett absolut avstånd från ett svartvitt tänk. Det är lätt att se saker och ting här i livet som antingen eller, utan att åskådliggöra gråskalorna. Genom att se på vår omgivning och oss själva med detta perspektivet osynliggör vi nästan alltid det som mest liknar verkligheten – en verklighet som ligger mellan två extremer.

Väldigt ofta kopplas det svartvita tänket till just tankar om oss själva eller andra; han älskar eller hatar mig, det kommer gå jättebra eller uruselt etc. Men det finns också situationer där vi i valet mellan att att göra och inte göra en viss handling kan finna samma tankemönster; skall vi utföra eller inte utföra en viss handling?

  1. Behöver vi utföra handlingen nu eller kan vi (socialt stigma till trots) prokrastinera och skjuta upp handlingen?
  2. Finns det något annat vi kan göra istället för att utföra handlingen som kan uppnå samma, eller liknande, resultat?
  3. Behöver vi överhuvudtaget agera eller ligger problemet hos någon annan som behöver utföra en handling?

Väldigt ofta när vi hamnar i ett svarvitt tänk är vi stressade eller av andra skäl inte mår särskilt bra. Kom ihåg; Hjärnan är vid detta tillfället som ett kardborreband för svartvitt tänk och som teflon för mer nyanserade tankebanor. Köp dig själv lite tid och se över om du kan närma dig ett mer nyanserat tänk, om än bara ett myrsteg närmare.

Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket “allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

“Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.

2019-02-24

Det positiva och negativa tänket

Det positiva tänket är inte mer värt än det negativa, båda tankesätten är en flykt från det rationella.

Att inte acceptera omständigheter för vad de är kan vara en energikrävande praktik, som kan präglas av en flykt från den verkligheten du lever i. Notera här att det givetvis finns instanser då det kan vara nyttigt att försöka se framåt och kunna dra lärdom av de erfarenheter du har. Men att naivt försöka övertyga sig själv om något som faktiskt inte är verklighetsförankrat tycker jag är att sträva mot något som bättre kan ersättas av en acceptans.

Acceptans är förlösande, det finns alltid närvarande i våra liv på olika sätt, men det är i flera avseenden förvånansvärt svårt att nå dit. Att acceptera en skilsmässa, att acceptera ett brustet hjärta, att acceptera ett misstag du gjort som du mer än allt annat i världen skulle vilja ha ogjort. Det är inte alltid vi når acceptansen så snart som vi önskar, men i de allra flesta fall kommer vi i slutändan ändå nå dit. Jag tror inte på att tiden läker alla sår; vissa saker och ting kommer alltid göra ont, men det blir alltid i slutändan lättare att hantera om du lyckas uppnå en acceptans inför det inträffade.

Livets berg- och dalbana

Vi sitter alla på gott och ont i livets hisnande berg- och dalbana. Behöver vi verkligen medvetet lyfta säkerhetsbommen för att kunna njuta av livet?

Vår samtid verkar leverera krav på individen som jag har lite svårt att förstå. Somliga verkar sträva efter att mjölka livet på allt det har att erbjuda. En måttlig nyfikenhet på livet givetvis är fördelaktig, men det kan också gå över till ett tvångsmässigt beteende där rädslan inför stagnation är det som motiverar förändringar i livet. Vad är det som är så hemskt med att stagnera? Går det ens att prata om egentlig stagnation i livet? Är det möjligt att i livet inte utvecklas? Kompromissar vi med all kapacitet för utveckling bara för att vi råkar tycka om och trivs med att ha det på ett visst sätt? Ska vi behöva skämmas över bristande intresse till att göra allt det som andra tycks vilja?

Svaret på de retoriska frågorna ovan kan tyckas självklart när man läser de en efter en, men strömningarna i samhället lyckas ända krypa under skinnet på oss och får oss att betvivla det vi innerst inne vet. Det är också skrämmande hur alla dessa verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna och det är idag inte ovanligt att hitta en 15-åring redan internaliserat en rädsla av att missa saker i livet. Lösningen tror jag ligger någonstans i att prata om hur livet är fantastiskt precis just nu, och att du faktiskt riskerar att missa detta om du redan jagar efter nästa upplevelse.

Instagram, normer och självdestruktivitet

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du till slut når insikten att “norm” och “självdestruktivitet” inte sällan hör ihop, känns det rätt okej att bli stämplad som “avvikare”…

Jag tror att vi i vår västerländska kultur lever enligt normer som för oss är allt annat än bra för oss. Jag vet inte varför, men allt som har att göra med prestige och status får mig illa till mods. Det är inte så att det är fel att det ligger något i att vilja uppnå saker och ting i livet, utan sättet vi söker bekräftelse som är till vårt eget förtret.

instagram love Sticker by Missguided

När jag skrollar igenom instagram slås jag av hur alla, även jag, i viss mån lever på den externa bekräftelsen vi får genom sociala medier. Får någon ett nytt jobb, gjort en helt otrolig kroppsförvandlig, köpt ett nytt hus, eller har en fantastisk semester så kommer vi får reda på det väldigt snart. Återigen, det är inte det faktum att vi strävar efter dessa saker i livet som är problemet, utan sättet vi söker bekräftelse på. Jag tror detta beteendet påverkar oss mer än vad vi tror.

För någonstans vet vi vad som är instagramvänligt och inte. Det går att sätta en checkruta på det nya husköpet med inte på effekterna av din sista ångestattack. Det är många som lever till synes perfekta liv på instagram, men när du spenderar lite tid med personen inser du att det alltid i viss mån är en fasad.

2019-01-24

Ångest och minne

Den ångest som i flera föder ett dåligt minne föder sannolikt också mer ångest.

Ångest har en fantastisk förmåga att göra saker värre på sätt som egentligen inte berör själva ångesten utan snarare effekterna av den. För det är ett konstaterat faktum att den som lider av ångest sannolikt lider av stress och då också sannolikt lider av ett sämre minne. Att ha ett dåligt minne, att tappa fokus och missa saker som är viktigt kan vara riktigt förödande och få förödande konsekvenser.

Om vi leker med tanken att din ångest är arbetsrelaterad så kommer du också sannolikt glömma av saker som är arbetsrelaterade och konsekvenserna kan bli förödande, beroende på vad du har för arbete. Problemen som leder till arbetsrelaterad utmattning, ångest och stress är sällan grundade i din individuella oförmåga, utan kommer uteslutande från strukturella problem i arbetsmiljön. Nej, det är inte ditt fel att du blir utbränd i 90 procent av fallen.

Men att ha ett dåligt minne kommer inte bara av att vi har en oförmåga att komma ihåg saker, det handlar också om att vi alldeles för sällan har för mycket att komma ihåg; möten, träffar, event, tandläkartider och skoldanser. Om du är en person som känner dig träffad av ett dåligt minne, se vad du kan göra på hemmaplan och minska antalet saker du behöver komma ihåg, och se vad som händer med ditt “dåliga minne”.

Att välja rätt är inte bra nog.

Vi lever i en tid där vi i flera avseenden kan välja bland så mycket att detta sannolikt alltid kommer finnas bättre alternativ där ute. Väljer vi “fel” står vi ansvariga för vår egen misär. Väljer vi rätt blir vi ändå missnöjda över vad som finns där ute.

Tillhör du den lyckliga skaran människor som lever i en värld av överflöd och med möjlighet att läsa detta står du säkerligen också där du står som en konsekvens av ett oändligt antal val. Din religösa övertygelse eller livsfilosofi kan innehålla en idé om att allt som hänt dig är förutbestämt och att alla val du tror du gjort på förhand redan gjorts av en annan kraft. Jag tror inte på det. Jag tror på den fria vilja och att de val du faktiskt gör faktiskt är grundade hos den egna individen. Huruvida vi har en fri vilja är däremot en annan fråga, eller hur nollställda vi kan vara i vårt beslutstagande. Som min goda vän en gång frågade mig, “kan man tvinga sig själv att tycka om något?”

Och såvitt jag vet kan man inte tvinga sig själv att tycka om något. Man kan acceptera saker och ting, men med en vetskap om att det finns något bättre där ute kommer detta sannolikt ligga och gnaga hos oss tills vi glömt det. Frågan är då om det alltid finns en säker vetskap om att det INTE finns något bättre för oss där ute? Jag tror inte det heller, speciellt nu när många av oss har så många val att det inte under en livstid ens går att utvärdera alla. Vilken är den bästa deodoranten för dig? Har du provat alla? Inte? Använder du inte deodorant överhuvudtaget? Vill du att jag slutar ställa dumma frågor?

Även om vi lyckats göra ett val kan detta också bli objektivt dåligt. Vi har alltså inte bara ansvar inför att välja rätt, vi har också ett ansvar att inte välja fel. Vi kan ha en känsla av att inte ha valt rätt precis som vi kan ha en känsla av att vi har valt fel. Problemet är att dessa känslor inte är absoluta och kan förändras över tid. Det rätta beslutet vi tar idag kan visa sig vara fel beslut imorgon. Detta är både fantastiskt och hemskt på samma gång, och kan bidra till mycket oklarhet om vad vi egentligen skall göra i vårt liv. Så vad är då lösningen på allt detta? Var dynamisk i dina val; tillåt dig själv gå på magkänsla, utvärdera ditt beslut emellanåt och ta därefter kanske ett nytt beslut.