Kommentarer på kommentarer – 2017-12-20

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=Td9zU-gfECg[/embedyt]

Hej igen hörni Här kommer en ny kommentar på kommentarer!

Nackrosbarnet har kommenterat: ”En läkare sa en gång till mig “en människa som inte lever med psykisk ohälsa går till sitt jobb och behöver jobba 8h, och sedan gå hem för att vila upp sig. Ni som lever med psykisk ohälsa behöver arbeta i 24h mer er själva och kan inte lämna ert “jobb” för att gå hem. “

Jag tycker denna liknelse är fantastiskt målande för hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är inget som går att stänga av. Det är inget som går att lämna på jobbet för att skrida hem till soffan. Ohälsan är konstant men fluktuerande, överallt och ingenstans, svår eller lätt, men alltid där.

Nyligen har det i nyheterna pratats om ”lättare jobb utan stress”. Sveriges Radio skriver:

Bakgrunden är att fler överklagar Försäkringskassans avslag på sjukpenning eftersom det är oklart vilka slags jobb som de sjuka bedöms kunna ta när de till exempel beskrivs som “lättare arbetsuppgifter utan stress”.

Den som är uppmärksam lägger snabbt märke till problemet med detta fiktiva arbete som kommer utan stress; vi antar att det är jobbet som bistår med den största andelen av stressen. Först och främst så är jag av åsikten att det inte finns några stressfria jobb. Jag kan inte komma på något, kan ni? Lön kommer med jobb, jobb kommer med krav, krav kommer med stress. Denna cykeln kan vi helt enkelt inte ställa oss utanför i något avseende.  Vi är i mångt och mycket beroende av kontexten stress/arbete.

I den länkade inlägget ovan pratar ögonsjuksköterskan Helene Ydenius om detta.

Hon förstår inte alls vad det är för slags lättare jobb som hon förväntas ta efter sin stroke.

– Jag har tänkt att det kanske handlar om människor som inte vill jobba, men nu vet jag att vem som helst kan drabbas oavsett hur mycket man vill jobba. Vem som helst kan hamna utanför samhället. Det tycker jag är skrämmande.

I fallet ovan handlar det om en sjukskrivning grundat i stroke, men Helenes resonemang och logik går att applicera på oss alla, oavsett anledningen till sjukskrivning. Vi kan alla hamna utanför samhället, och jobbet kan vara den utlösande faktorn, men det innebär inte att det är roten till problemet som kan lösas med ett enklare arbete utan stress.

Vi ses på en annan bild hörni! Hej!

Kommentarer på kommentarer – 2017-12-09

Hej igen hörni Här kommer en kommentar på kommentarer!

I detta inlägget tänkte jag prata om bilden med följande text; det kan agera lindrande, men du kan tyvärr inte träna bort en depression.

yvonne_lyfter har kommenterat: Hur menar ni? Inte träna bort som i att delta i olika sociala aktiviteter och jobbrelaterade sysselsättningar? Eller menar ni träning som i fysisk aktivitet?

Först och främst vill jag tacka för en bra fråga; det framgick inte helt tydligt vad jag menade med ”träna” i bilden.

Jag menar fysisk träning; konditionsträning och styrketräning; något jag varit aktiv inom och arbetat med i över ett decennium. Jag arbetar inte med träning idag, men jag blir fortfarande upprörd över fullt friska människor som knäböjer över parallellt eller använder träning som maskeringstejp för psykosociala problem.

När vi mår dåligt vill vi må bra, och motion kan hjälpa till. Fysisk aktivitet utsöndrar endorfiner, ökar blodflödet till hjärnan och den får oss att känna oss produktiva. Detta gör träningen både helt fantastisk och helt livsfarlig. Okej, kanske inte livsfarlig, men problematisk.

Fysisk aktivitet är fantastiskt i flera avseenden, men likväl finns risken att aktiviteten blir destruktiv när motion blir träning och träning blir hård träning. De största kraven på återhämtning gäller endast dem som redan är frälsta på hård och progressiv träning. Har du aldrig tränat tidigare, och får rådet att börja när du hamnar i en depression tycker jag definitivt du ska följa det rådet.

Exemplet nedan är inte jättevanligt, men det händer och konsekvenserna kan bli omfattande. Jag vill återigen poängtera att mitt resonemang här sträcker sig till individer som redan etablerat goda träningsvanor.

Du vill må bra, någon säger åt dig att träna, du tränar, du gillar det inte, något säger åt dig att träna än en gång, du tränar. Externa drivkrafter; hälsonormer, fitnesshysteri eller samhälleliga påtryckningar glider sakta över till intern motivation; du börjar träna för dig själv, utan påtryckningar. Du mår bättre. Du ser bättre ut. Du känner dig starkare. Träningen blir beroendeframkallande. Det blir något din dag inte känns komplett utan.

Enter depression

Du går in i en depression. Allt känns nattsvart. Vad behöver du? Må bra. Vad finns det som får dig att må bra utan några reella bieffekter? Socker. Nej, jag sa utan bieffekter Träning. Vad kommer du göra? Träna.

Kroppen säger både åt dig att vila för att du är trött, men också att fortsätta för det får dig att må bra. Endorfiner möter trötthet; träningen glider nu sakta istället mot en aktivitet du inte längre kan återhämta dig ifrån. Men träningen får ju dig ju att må bra; varför sluta?

Hård träning är inte en aktivitet som kan jämföras med många andra aktiviteter, i flera avseenden. Den allra tydligaste skillnaden är att vi förbrukar stora och omfattande mentala och fysiska resurser när vi tränar.

Att pressa kroppen i gymmet eller i löpspåret är inte som att öva ett musikaliskt instrument eller sticka. Det är heller inte samma sak som att motionera (promenader, yoga, etc.) något kommer med försvinnande små krav på kroppen och något jag alltid rekommenderar, men träning faller inte riktigt under samma resonemang

Med ökad mängd hård träning och därmed förbrukade resurser kommer det således ett större behov av återhämtning; god sömn, goda kostvanor och minskad stress. Hur många personer som mår dåligt kan säga att de följer dessa riktlinjer på återhämtning? Hård träning både tär och bygger på psyke, kropp och själ, låt ingen annan övertyga dig om något annat. Det handlar om en ekvation byggd på självkännedom och tålamod där vi i slutändan vill hamna på plus, men i fallet hård träning och depression handlar det om att slå på någon som redan ligger ner. Vi förbrukar resurser,  men vi ges inte möjlighet återhämta oss; den onda spiralen är i gång.

Vi behöver spendera de få resurser vi har på andra saker än hård träning när vi lider av svår psykisk ohälsa. Jag hoppas detta ger en liten insikt i hur jag tänker kring ämnet träning, fysisk aktivitet och depression!

Kommentarer på Kommentarer – 2017-11-16

[embedyt] https://www.youtube.com/watch?v=Wyd2GIh8aSE[/embedyt]

Hej igen hörni, här kommer dagens kommentarer på kommentarer!

”När alla behandlar dig illa är det extremt viktigt att du inte gör det.”

Meusfortuna skriver: ”Just nu har jag dålig förståelse för det som sker under ytan.. Tycker mer jag blir både pikad och hånad.. 😔 Om man ändå satt i rullstol så att det SYNS.”

Nu är det mer än ett år sedan du skrev denna kommentaren, men jag tycker det du skriver här är värt att ta upp och är mer relevant än någonsin.

Jag tror vi lever i en tid där att det som sker under ytan närmar sig ytan. För det första vill jag säga att personer som ger dig pikar och hånar dig för ditt mående inte förtjänar att vara en del av ditt liv.

Bara för att man inte kan se på ytan hur en person mår, betyder det inte att den personens sakens på något sätt ska känna skam eller rädsla för att tappa ansiktet, speciellt inte för en omgivning som förmodligen mår lika dåligt.

Det finns nästan alltid biomedicinska och psykosociala förklaringar till att en individ är där den är och att klandra sig själv för att man är sjuk är inte samma sak som att ta ansvar för sitt tillfrisknande.

Hur argumenterar du för skamkänslor kopplade till psykisk ohälsa i ett samhälle där prevalensen verkar vara på samma nivå som en enkel förkylning? Jag pratar inte direkt till dig här Meusfortuna, utan till oss alla! Vi måste få perspektiv på hur vanligt psykisk ohälsa är, och om andra inte förstår måste vi informera dem.

Meusfortuna, jag hoppas du mår bättre idag, och att du även har färre idioter i ditt liv!

Vi ses på en annan bild hörni! Hej!