Det positiva och negativa tänket

Det positiva tänket är inte mer värt än det negativa, båda tankesätten är en flykt från det rationella.

Att inte acceptera omständigheter för vad de är kan vara en energikrävande praktik, som kan präglas av en flykt från den verkligheten du lever i. Notera här att det givetvis finns instanser då det kan vara nyttigt att försöka se framåt och kunna dra lärdom av de erfarenheter du har. Men att naivt försöka övertyga sig själv om något som faktiskt inte är verklighetsförankrat tycker jag är att sträva mot något som bättre kan ersättas av en acceptans.

Acceptans är förlösande, det finns alltid närvarande i våra liv på olika sätt, men det är i flera avseenden förvånansvärt svårt att nå dit. Att acceptera en skilsmässa, att acceptera ett brustet hjärta, att acceptera ett misstag du gjort som du mer än allt annat i världen skulle vilja ha ogjort. Det är inte alltid vi når acceptansen så snart som vi önskar, men i de allra flesta fall kommer vi i slutändan ändå nå dit. Jag tror inte på att tiden läker alla sår; vissa saker och ting kommer alltid göra ont, men det blir alltid i slutändan lättare att hantera om du lyckas uppnå en acceptans inför det inträffade.

Livets berg- och dalbana

Vi sitter alla på gott och ont i livets hisnande berg- och dalbana. Behöver vi verkligen medvetet lyfta säkerhetsbommen för att kunna njuta av livet?

Vår samtid verkar leverera krav på individen som jag har lite svårt att förstå. Somliga verkar sträva efter att mjölka livet på allt det har att erbjuda. En måttlig nyfikenhet på livet givetvis är fördelaktig, men det kan också gå över till ett tvångsmässigt beteende där rädslan inför stagnation är det som motiverar förändringar i livet. Vad är det som är så hemskt med att stagnera? Går det ens att prata om egentlig stagnation i livet? Är det möjligt att i livet inte utvecklas? Kompromissar vi med all kapacitet för utveckling bara för att vi råkar tycka om och trivs med att ha det på ett visst sätt? Ska vi behöva skämmas över bristande intresse till att göra allt det som andra tycks vilja?

Svaret på de retoriska frågorna ovan kan tyckas självklart när man läser de en efter en, men strömningarna i samhället lyckas ända krypa under skinnet på oss och får oss att betvivla det vi innerst inne vet. Det är också skrämmande hur alla dessa verkar sjunka allt lägre ner i åldrarna och det är idag inte ovanligt att hitta en 15-åring redan internaliserat en rädsla av att missa saker i livet. Lösningen tror jag ligger någonstans i att prata om hur livet är fantastiskt precis just nu, och att du faktiskt riskerar att missa detta om du redan jagar efter nästa upplevelse.

Instagram, normer och självdestruktivitet

Hej igen hörni! Hur är läget?

När du till slut når insikten att “norm” och “självdestruktivitet” inte sällan hör ihop, känns det rätt okej att bli stämplad som “avvikare”…

Jag tror att vi i vår västerländska kultur lever enligt normer som för oss är allt annat än bra för oss. Jag vet inte varför, men allt som har att göra med prestige och status får mig illa till mods. Det är inte så att det är fel att det ligger något i att vilja uppnå saker och ting i livet, utan sättet vi söker bekräftelse som är till vårt eget förtret.

instagram love Sticker by Missguided

När jag skrollar igenom instagram slås jag av hur alla, även jag, i viss mån lever på den externa bekräftelsen vi får genom sociala medier. Får någon ett nytt jobb, gjort en helt otrolig kroppsförvandlig, köpt ett nytt hus, eller har en fantastisk semester så kommer vi får reda på det väldigt snart. Återigen, det är inte det faktum att vi strävar efter dessa saker i livet som är problemet, utan sättet vi söker bekräftelse på. Jag tror detta beteendet påverkar oss mer än vad vi tror.

För någonstans vet vi vad som är instagramvänligt och inte. Det går att sätta en checkruta på det nya husköpet med inte på effekterna av din sista ångestattack. Det är många som lever till synes perfekta liv på instagram, men när du spenderar lite tid med personen inser du att det alltid i viss mån är en fasad.

Ångest och minne

Den ångest som i flera föder ett dåligt minne föder sannolikt också mer ångest.

Ångest har en fantastisk förmåga att göra saker värre på sätt som egentligen inte berör själva ångesten utan snarare effekterna av den. För det är ett konstaterat faktum att den som lider av ångest sannolikt lider av stress och då också sannolikt lider av ett sämre minne. Att ha ett dåligt minne, att tappa fokus och missa saker som är viktigt kan vara riktigt förödande och få förödande konsekvenser.

Om vi leker med tanken att din ångest är arbetsrelaterad så kommer du också sannolikt glömma av saker som är arbetsrelaterade och konsekvenserna kan bli förödande, beroende på vad du har för arbete. Problemen som leder till arbetsrelaterad utmattning, ångest och stress är sällan grundade i din individuella oförmåga, utan kommer uteslutande från strukturella problem i arbetsmiljön. Nej, det är inte ditt fel att du blir utbränd i 90 procent av fallen.

Men att ha ett dåligt minne kommer inte bara av att vi har en oförmåga att komma ihåg saker, det handlar också om att vi alldeles för sällan har för mycket att komma ihåg; möten, träffar, event, tandläkartider och skoldanser. Om du är en person som känner dig träffad av ett dåligt minne, se vad du kan göra på hemmaplan och minska antalet saker du behöver komma ihåg, och se vad som händer med ditt “dåliga minne”.

Att välja rätt är inte bra nog.

Vi lever i en tid där vi i flera avseenden kan välja bland så mycket att detta sannolikt alltid kommer finnas bättre alternativ där ute. Väljer vi “fel” står vi ansvariga för vår egen misär. Väljer vi rätt blir vi ändå missnöjda över vad som finns där ute.

Tillhör du den lyckliga skaran människor som lever i en värld av överflöd och med möjlighet att läsa detta står du säkerligen också där du står som en konsekvens av ett oändligt antal val. Din religösa övertygelse eller livsfilosofi kan innehålla en idé om att allt som hänt dig är förutbestämt och att alla val du tror du gjort på förhand redan gjorts av en annan kraft. Jag tror inte på det. Jag tror på den fria vilja och att de val du faktiskt gör faktiskt är grundade hos den egna individen. Huruvida vi har en fri vilja är däremot en annan fråga, eller hur nollställda vi kan vara i vårt beslutstagande. Som min goda vän en gång frågade mig, “kan man tvinga sig själv att tycka om något?”

Och såvitt jag vet kan man inte tvinga sig själv att tycka om något. Man kan acceptera saker och ting, men med en vetskap om att det finns något bättre där ute kommer detta sannolikt ligga och gnaga hos oss tills vi glömt det. Frågan är då om det alltid finns en säker vetskap om att det INTE finns något bättre för oss där ute? Jag tror inte det heller, speciellt nu när många av oss har så många val att det inte under en livstid ens går att utvärdera alla. Vilken är den bästa deodoranten för dig? Har du provat alla? Inte? Använder du inte deodorant överhuvudtaget? Vill du att jag slutar ställa dumma frågor?

Även om vi lyckats göra ett val kan detta också bli objektivt dåligt. Vi har alltså inte bara ansvar inför att välja rätt, vi har också ett ansvar att inte välja fel. Vi kan ha en känsla av att inte ha valt rätt precis som vi kan ha en känsla av att vi har valt fel. Problemet är att dessa känslor inte är absoluta och kan förändras över tid. Det rätta beslutet vi tar idag kan visa sig vara fel beslut imorgon. Detta är både fantastiskt och hemskt på samma gång, och kan bidra till mycket oklarhet om vad vi egentligen skall göra i vårt liv. Så vad är då lösningen på allt detta? Var dynamisk i dina val; tillåt dig själv gå på magkänsla, utvärdera ditt beslut emellanåt och ta därefter kanske ett nytt beslut.

Lämna en situation

Hej igen hörni! Hur är läget?

När vi om en situation säger “det är inte alltid dåligt” kan det vara en ganska bra indikator på att vi bör lämna situationen.

Har du någonsin varit i en dålig relation där du rättfärdiga de dåliga stunderna genom att belysa förekomsten av bra stunder? De flesta kan nog svara ja på den frågan, eller åtminstone förstå resonemanget bakom tanken. Vi vill gärna tro att det vi gör är rätt, särskilt när vi på något plan är medvetna om det rätta beslutet är svårt att ta. Kognitiv dissonans; en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt, är ett vanligt fenomen hos människan.

Om du exempelvis vantrivs på ett jobb och inte har någon egentlig möjlighet att påverka dina omständigheter är det positiva tänket ett sätt att överleva. I de fallen det inte är möjligt att förändra situationen kan jag tycka att positivt tänkande är helt okej, för att inte säga fördelaktigt. Men i de fall där situationen är svår och det rätta beslutet kontinuerligt gör sig påmint utan ditt agerande, blir det positiva tänkandet problematiskt. Då handlar det istället i viss mån om att sticka huvudet i sanden, något som oundvikligen kommer med ett framtida bakslag, vare sig du vill eller inte.

Vet du vad som är rätt och har möjlighet att agera på det; gör det! Kanske har du något du kan applicera detta på just nu?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni!

Mår du dåligt?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Mår du dåligt eller mår du dåligt över att du mår dåligt eller mår du dåligt över att du mår dåligt över att du mår dåligt eller…

Vad tillskriver du ditt dåliga mående? En lättare förkylning klassar vi som del i livet, något alla går igenom, och som tids nog kommer försvinna utan att vi aktivt arbetar mot att bli friska. Få människor tar upp striden mot en förkylning, de flesta rider bara ut vågen. Vi lägger inget värde hos förkylningen, vi gör den sällan större eller mindre än vad den är och vi uppmärksammar att förkylningen inte är en del av oss utan endast kroppens gensvar på något som den inte känner igen.

Den uppmärksamme läsaren förstår förmodligen vart jag är på väg. När det gäller psykisk ohälsa tenderar vi att identifiera oss med sjukdomen som en del av oss. Och givetvis finns det olika anledningar till att man mår psykiskt dåligt, men när det inte finns någon konkret förklaring tenderar vi att bli allt mer frustrerade över vårt dåliga mående.;vi börjar må dåligt över att vi mår dåligt utan anledning. Men utan anledning är i detta fallet en orsak som du inte kan närma dig och det är i många fall det som är problemet. Allmänheten har en uppfattning om hur en förkylning påverkar kroppen, men när hjärnans receptorer slutar svara på serotonin blir det svårare att se orsak och verkan.

Ibland mår vi bara dåligt. Alltid av en anledning, men det är inte alltid anledningen uppenbarar sig, men kanske än viktigare; inte är värd att agera på. Var uppmärksam på hur din sinnesstämning, hur dåligt du än mår, varierar under en vanlig dag och inse att ditt dåliga mående måste få verka som en del av din mänskliga existens utan att du måste agera på det.

Det var allt jag hade för den här gången, vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Sinnesfrid

Hej igen hörni! Hur är läget?

Jag har svårt att genom tanken finna något jag värdesätter mer än det svårdefinierade begreppet sinnesfrid.

Sinnesfrid är för mig ett begrepp som är så svårt att verkligen ta på. Det är först när flera känslor visar sig vid en tidpunkt vi kan nå denna flyktiga känsla av balans och harmoni. Vilka känslor? Tja, jag kan tänka mig att det är individuellt, men när glädje, lugn och lycka sammanfaller inom dig är du nog på god väg.

Men för mig förblir nog sinnesfriden en utopi som jag ibland snuddar vid i livet. Den visar sig flyktigt för att senare försvinna i en flod av vardagstjafs. Men ska jag vara ärlig är det nog så jag vill ha det. Jag vill kunna känna en uppskattning och hopp inför den där känslan som jag värdesätter så mycket, vilket i viss mån villkoras av dess sällsynthet.

För mig är sinnesfrid livets ecstasy, men utan nackdelarna och något du kan arbeta mot utan att riskera livet, tvärtom! Men för att kunna börja arbeta mot en närmare bekantskap med sinnesfriden behöver du se till att livet du lever faktiskt känns någorlunda okej. För gör det inte det behöver du göra det som krävs för att du ska må bra, både långsiktigt och kortsiktigt. Det finns inga mallar, och livet kommer oundvikligen ge dig saker du inte är redo för, men så länge du håller den röda tråden, att nå sinnesfrid, vill jag tro att mycket faller på plats bara av att du försöker.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Dygden, synden och straffet.

Hej igen hörni! Hur är läget?

Den som bär den största dygden straffar sig ironiskt nog ofta hårdast vid den lättaste synden. 

Det verkar som att ge allt till något kommer med flera nackdelar. Ju mer vi vill något desto mer resurser kommer vi oundvikligen lägga på att jobba mot det, men frågan är om det verkligen är det mest produktiva vi kan göra. Eller snarare; är det smart att verkligen ge allt till något? Om vi bestämmer oss för att tappa kilon kring midjan eller börja träna så är det ofta ett beslut som kommer av yttrandet “nu får det vara nog”. Problemet när vi ger allt för något är att när vi plötsligt möter vår egen mänsklighet, med oundvikliga snedsteg, ses det lätt som ett misslyckande.

Planerar vi för våra egna snedsteg utan att för den sakens skull sträva efter att göra misstag, så gör vi oss själva en tjänst som är svår att sätta ett värde på. Nästa gång du bestämmer dig för att göra något, bestäm dig, men ta också i beaktning din egen mänsklighet och inse att du kommer göra snedsteg. Men efter du gjort snedsteget är det bara att hoppa upp på hästen igen. Men lite visare denna gången.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

När du hinner, orkar och vill

Hej igen hörni! Hur är läget?

I en bra värld gör vi saker när vi hinner och orkar. I en utopi gör vi saker när vi vill hinner och orkar.

Jag är övertygad om att vi alla har för mycket hinner och orkar i vårt liv, samtidigt som vi har för lite vill.  Det är lätt att börja diskutera vad “vill” symboliserar, så det kanske är lättare att prata om lust.  Men det kanske är ännu bättre att prata om vad vi behöver snarare än vad vi har lust till. Men i detta fallet så tror jag det vi behöver är mer lust i vårt liv.

En observation jag själv gjort är att det är lättare att göra saker som känns svåra när vi inte har så många svåra saker vi behöver göra. Det kan låta som en utopi, och jag vill inte säga att det är lustfyllt att gå till tandläkaren, men inser vi att det är det vi behöver göra för att må bra i det långa loppet, känns det också enklare att göra. Och när vi gör saker som är svåra för oss så känns det nästan alltid bättre efteråt. Ja, det blir nästan som att vi vill gå till tandläkaren. Men bara nästan.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!