Att välja rätt är inte bra nog.

Vi lever i en tid där vi i flera avseenden kan välja bland så mycket att detta sannolikt alltid kommer finnas bättre alternativ där ute. Väljer vi “fel” står vi ansvariga för vår egen misär. Väljer vi rätt blir vi ändå missnöjda över vad som finns där ute.

Tillhör du den lyckliga skaran människor som lever i en värld av överflöd och med möjlighet att läsa detta står du säkerligen också där du står som en konsekvens av ett oändligt antal val. Din religösa övertygelse eller livsfilosofi kan innehålla en idé om att allt som hänt dig är förutbestämt och att alla val du tror du gjort på förhand redan gjorts av en annan kraft. Jag tror inte på det. Jag tror på den fria vilja och att de val du faktiskt gör faktiskt är grundade hos den egna individen. Huruvida vi har en fri vilja är däremot en annan fråga, eller hur nollställda vi kan vara i vårt beslutstagande. Som min goda vän en gång frågade mig, “kan man tvinga sig själv att tycka om något?”

Och såvitt jag vet kan man inte tvinga sig själv att tycka om något. Man kan acceptera saker och ting, men med en vetskap om att det finns något bättre där ute kommer detta sannolikt ligga och gnaga hos oss tills vi glömt det. Frågan är då om det alltid finns en säker vetskap om att det INTE finns något bättre för oss där ute? Jag tror inte det heller, speciellt nu när många av oss har så många val att det inte under en livstid ens går att utvärdera alla. Vilken är den bästa deodoranten för dig? Har du provat alla? Inte? Använder du inte deodorant överhuvudtaget? Vill du att jag slutar ställa dumma frågor?

Även om vi lyckats göra ett val kan detta också bli objektivt dåligt. Vi har alltså inte bara ansvar inför att välja rätt, vi har också ett ansvar att inte välja fel. Vi kan ha en känsla av att inte ha valt rätt precis som vi kan ha en känsla av att vi har valt fel. Problemet är att dessa känslor inte är absoluta och kan förändras över tid. Det rätta beslutet vi tar idag kan visa sig vara fel beslut imorgon. Detta är både fantastiskt och hemskt på samma gång, och kan bidra till mycket oklarhet om vad vi egentligen skall göra i vårt liv. Så vad är då lösningen på allt detta? Var dynamisk i dina val; tillåt dig själv gå på magkänsla, utvärdera ditt beslut emellanåt och ta därefter kanske ett nytt beslut.

Lämna en situation

Hej igen hörni! Hur är läget?

När vi om en situation säger “det är inte alltid dåligt” kan det vara en ganska bra indikator på att vi bör lämna situationen.

Har du någonsin varit i en dålig relation där du rättfärdiga de dåliga stunderna genom att belysa förekomsten av bra stunder? De flesta kan nog svara ja på den frågan, eller åtminstone förstå resonemanget bakom tanken. Vi vill gärna tro att det vi gör är rätt, särskilt när vi på något plan är medvetna om det rätta beslutet är svårt att ta. Kognitiv dissonans; en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt, är ett vanligt fenomen hos människan.

Om du exempelvis vantrivs på ett jobb och inte har någon egentlig möjlighet att påverka dina omständigheter är det positiva tänket ett sätt att överleva. I de fallen det inte är möjligt att förändra situationen kan jag tycka att positivt tänkande är helt okej, för att inte säga fördelaktigt. Men i de fall där situationen är svår och det rätta beslutet kontinuerligt gör sig påmint utan ditt agerande, blir det positiva tänkandet problematiskt. Då handlar det istället i viss mån om att sticka huvudet i sanden, något som oundvikligen kommer med ett framtida bakslag, vare sig du vill eller inte.

Vet du vad som är rätt och har möjlighet att agera på det; gör det! Kanske har du något du kan applicera detta på just nu?

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni!

Mår du dåligt?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Mår du dåligt eller mår du dåligt över att du mår dåligt eller mår du dåligt över att du mår dåligt över att du mår dåligt eller…

Vad tillskriver du ditt dåliga mående? En lättare förkylning klassar vi som del i livet, något alla går igenom, och som tids nog kommer försvinna utan att vi aktivt arbetar mot att bli friska. Få människor tar upp striden mot en förkylning, de flesta rider bara ut vågen. Vi lägger inget värde hos förkylningen, vi gör den sällan större eller mindre än vad den är och vi uppmärksammar att förkylningen inte är en del av oss utan endast kroppens gensvar på något som den inte känner igen.

Den uppmärksamme läsaren förstår förmodligen vart jag är på väg. När det gäller psykisk ohälsa tenderar vi att identifiera oss med sjukdomen som en del av oss. Och givetvis finns det olika anledningar till att man mår psykiskt dåligt, men när det inte finns någon konkret förklaring tenderar vi att bli allt mer frustrerade över vårt dåliga mående.;vi börjar må dåligt över att vi mår dåligt utan anledning. Men utan anledning är i detta fallet en orsak som du inte kan närma dig och det är i många fall det som är problemet. Allmänheten har en uppfattning om hur en förkylning påverkar kroppen, men när hjärnans receptorer slutar svara på serotonin blir det svårare att se orsak och verkan.

Ibland mår vi bara dåligt. Alltid av en anledning, men det är inte alltid anledningen uppenbarar sig, men kanske än viktigare; inte är värd att agera på. Var uppmärksam på hur din sinnesstämning, hur dåligt du än mår, varierar under en vanlig dag och inse att ditt dåliga mående måste få verka som en del av din mänskliga existens utan att du måste agera på det.

Det var allt jag hade för den här gången, vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Sinnesfrid

Hej igen hörni! Hur är läget?

Jag har svårt att genom tanken finna något jag värdesätter mer än det svårdefinierade begreppet sinnesfrid.

Sinnesfrid är för mig ett begrepp som är så svårt att verkligen ta på. Det är först när flera känslor visar sig vid en tidpunkt vi kan nå denna flyktiga känsla av balans och harmoni. Vilka känslor? Tja, jag kan tänka mig att det är individuellt, men när glädje, lugn och lycka sammanfaller inom dig är du nog på god väg.

Men för mig förblir nog sinnesfriden en utopi som jag ibland snuddar vid i livet. Den visar sig flyktigt för att senare försvinna i en flod av vardagstjafs. Men ska jag vara ärlig är det nog så jag vill ha det. Jag vill kunna känna en uppskattning och hopp inför den där känslan som jag värdesätter så mycket, vilket i viss mån villkoras av dess sällsynthet.

För mig är sinnesfrid livets ecstasy, men utan nackdelarna och något du kan arbeta mot utan att riskera livet, tvärtom! Men för att kunna börja arbeta mot en närmare bekantskap med sinnesfriden behöver du se till att livet du lever faktiskt känns någorlunda okej. För gör det inte det behöver du göra det som krävs för att du ska må bra, både långsiktigt och kortsiktigt. Det finns inga mallar, och livet kommer oundvikligen ge dig saker du inte är redo för, men så länge du håller den röda tråden, att nå sinnesfrid, vill jag tro att mycket faller på plats bara av att du försöker.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Dygden, synden och straffet.

Hej igen hörni! Hur är läget?

Den som bär den största dygden straffar sig ironiskt nog ofta hårdast vid den lättaste synden. 

Det verkar som att ge allt till något kommer med flera nackdelar. Ju mer vi vill något desto mer resurser kommer vi oundvikligen lägga på att jobba mot det, men frågan är om det verkligen är det mest produktiva vi kan göra. Eller snarare; är det smart att verkligen ge allt till något? Om vi bestämmer oss för att tappa kilon kring midjan eller börja träna så är det ofta ett beslut som kommer av yttrandet “nu får det vara nog”. Problemet när vi ger allt för något är att när vi plötsligt möter vår egen mänsklighet, med oundvikliga snedsteg, ses det lätt som ett misslyckande.

 

Planerar vi för våra egna snedsteg utan att för den sakens skull sträva efter att göra misstag, så gör vi oss själva en tjänst som är svår att sätta ett värde på. Nästa gång du bestämmer dig för att göra något, bestäm dig, men ta också i beaktning din egen mänsklighet och inse att du kommer göra snedsteg. Men efter du gjort snedsteget är det bara att hoppa upp på hästen igen. Men lite visare denna gången.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

När du hinner, orkar och vill

Hej igen hörni! Hur är läget?

I en bra värld gör vi saker när vi hinner och orkar. I en utopi gör vi saker när vi vill hinner och orkar.

Jag är övertygad om att vi alla har för mycket hinner och orkar i vårt liv, samtidigt som vi har för lite vill.  Det är lätt att börja diskutera vad “vill” symboliserar, så det kanske är lättare att prata om lust.  Men det kanske är ännu bättre att prata om vad vi behöver snarare än vad vi har lust till. Men i detta fallet så tror jag det vi behöver är mer lust i vårt liv.

En observation jag själv gjort är att det är lättare att göra saker som känns svåra när vi inte har så många svåra saker vi behöver göra. Det kan låta som en utopi, och jag vill inte säga att det är lustfyllt att gå till tandläkaren, men inser vi att det är det vi behöver göra för att må bra i det långa loppet, känns det också enklare att göra. Och när vi gör saker som är svåra för oss så känns det nästan alltid bättre efteråt. Ja, det blir nästan som att vi vill gå till tandläkaren. Men bara nästan.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Att äga ett beslut

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vilket beslut du än tar – äg det!

När velade du i ett beslut senast? Jag velar hela tiden i mina beslut, särskilt om det är svåra beslut som alltid kommer kännas svåra oavsett vad man än väljer att göra. Hur kan man förankra ett beslut så att det faktiskt känns rätt att ta det? Jag tror vissa beslut är så svåra att man helt enkelt får härda ut med känslan av att ha tagit fel beslut inledningsvis. För det är egentligen när tiden har fått gå som man inser om det var rätt eller fel beslut att ta. Samtidigt är det inte alltid vi direkt behöver ta ett beslut på de känslor och tankar som når oss. Om hjärnan helt plötsligt föreslår att vi sak lägga oss på soffan tycker jag oavsett omständigheter att vi kan agera på det infallet. Men ibland rör det svårare saker.

Låt oss säga att du efter att ha arbetat på ett ställe med bedrövliga omständigheter plötsligt får ett infall om att du inte orkar mer och vill säga upp dig. Infallet är omedelbart och enormt starkt. Bör du agera på detta infallet? Var går gränsen mellan intuition och förhastade beslut? Jag tycker att det lämpligaste i vårt exempel är att ge det en vecka. Låt känslan av att vilja ge upp finnas där, men agera inte på den. Låt den vara, känn efter, och ge dig själv lite tid att förankra beslutet innan du agerar på det. En vecka hade i detta fallet kunnat vara en bra tid att låta tankarna bara får vara där, och om du efter veckans funderande fortfarande känner likadant så vet du vad du behöver göra.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Vem vill du helst vara?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vem vill du helst vara; en person som vet sina gränser eller en person som går att lita på?

Återigen använder jag mig felaktigt av en dikotomi som inte är så svart-vit som jag utmålar den. För givetvis kan vi vara en person som man kan lita på och som samtidigt vet sina gränser. Men jag tycker däremot inte det är felaktigt att utmåla svårigheten i att veta vart gränserna går. 

Nästa gång någon frågar dig om du kan hjälpa till med något och du vet att du “kan“; reflektera över hur svårt det är att säga nej. Det är brutalt svårt att säga nej till någon som behöver hjälp, åtminstone för mig. Men jag kommer aldrig att bli en ja-sägare bara för att jag är rädd för att säga nej. Det kräver kontinuerlig övning, men det är värt att kunna stå emot när det behövs. För annars gör vi oss själva en otjänst som kan urarta och innan vi vet ordet av så står vi där i gropen vi grävt och inte vet hur vi ska komma därifrån.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Fåniga saker och att må bra

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vilka “fåniga” saker får er att må bra? 

Såhär i efterhand är det som får oss att må bra aldrig speciellt fånigt, men ni förstår vad jag menar; de där sakerna som inte betyder mycket för andra men som för oss kan ta sig an oanade positiva proportioner. Eller vem vet, det kanske bara är jag som har fåniga glädjeglimtar i mitt liv,  som en dans, ett tv-spel eller en bra film.

En del av oss är extra känsliga. Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter. 

Jag tror helt klart att min högkänslighet påverkat min förmåga att känna, med tillhörande problem och fördelar. Jag kan ödmjukt säga att jag är väldigt duktig på att läsa av människor och situationer, men samtidigt blir jag lätt känslig när jag hamnar i olika situationer som är känslomässigt laddade. Ångest kommer fort och glädje kommer fort, men jag är ändå glad att jag har möjligheten att finna nöje i det som andra tycker är konstigt, för då kan jag åtminstone medvetet påverka mitt eget mående till det bättre.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Hjärnans överläggning och socker

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hjärnans tafatta överläggning när vi upplever stress. 

På svenska fungerar inte liknelsen lika bra på men på engelska brukar man säga att “There’s a reason why stressed becomes dessert when spelled backwards”.

Experiencing thi….sorry. Upplevelsen av stress faller på en gradskala av “ingen alls” till “bra jävla akut”, och det är också olika fysiologiska förnimmelser beroende på vart vi ligger på skalan. När vi ligger på “bra jävla akut” sträcker vi oss sällan efter godispåsen det första vi gör. Men när vi istället över tid ligger någonstans på mitten, där vi över tid upplever kronisk stress, blir det enklare att slänga både ett och två ögon på den där tårtbiten. Anledningen bakom detta är egentligen ganska enkel; hjärnan vet vad som som får dig att må bra, åtminstone på kort sikt. Jag vill inte säga att det är enkelt att dieta med en låg nivå stress….Eller jo, det vill jag.

Efter att ha kunnat justera min vikt enligt min önskan i snart 10 år vill jag tro att jag funnit ett framgångsrecept där en minskning av stress är ett av de första stegen.  Nej, jag försöker inte sälja något, men jag vill ändå dela med mig av insikten om hur saker och ting hör ihop. Vill du minska vikten på din kropp behöver ett av de första stegen utgöras av en minskad vikt på dina axlar.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!