Dygden, synden och straffet.

Hej igen hörni! Hur är läget?

Den som bär den största dygden straffar sig ironiskt nog ofta hårdast vid den lättaste synden. 

Det verkar som att ge allt till något kommer med flera nackdelar. Ju mer vi vill något desto mer resurser kommer vi oundvikligen lägga på att jobba mot det, men frågan är om det verkligen är det mest produktiva vi kan göra. Eller snarare; är det smart att verkligen ge allt till något? Om vi bestämmer oss för att tappa kilon kring midjan eller börja träna så är det ofta ett beslut som kommer av yttrandet “nu får det vara nog”. Problemet när vi ger allt för något är att när vi plötsligt möter vår egen mänsklighet, med oundvikliga snedsteg, ses det lätt som ett misslyckande.

 

Planerar vi för våra egna snedsteg utan att för den sakens skull sträva efter att göra misstag, så gör vi oss själva en tjänst som är svår att sätta ett värde på. Nästa gång du bestämmer dig för att göra något, bestäm dig, men ta också i beaktning din egen mänsklighet och inse att du kommer göra snedsteg. Men efter du gjort snedsteget är det bara att hoppa upp på hästen igen. Men lite visare denna gången.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

När du hinner, orkar och vill

Hej igen hörni! Hur är läget?

I en bra värld gör vi saker när vi hinner och orkar. I en utopi gör vi saker när vi vill hinner och orkar.

Jag är övertygad om att vi alla har för mycket hinner och orkar i vårt liv, samtidigt som vi har för lite vill.  Det är lätt att börja diskutera vad “vill” symboliserar, så det kanske är lättare att prata om lust.  Men det kanske är ännu bättre att prata om vad vi behöver snarare än vad vi har lust till. Men i detta fallet så tror jag det vi behöver är mer lust i vårt liv.

En observation jag själv gjort är att det är lättare att göra saker som känns svåra när vi inte har så många svåra saker vi behöver göra. Det kan låta som en utopi, och jag vill inte säga att det är lustfyllt att gå till tandläkaren, men inser vi att det är det vi behöver göra för att må bra i det långa loppet, känns det också enklare att göra. Och när vi gör saker som är svåra för oss så känns det nästan alltid bättre efteråt. Ja, det blir nästan som att vi vill gå till tandläkaren. Men bara nästan.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Att äga ett beslut

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vilket beslut du än tar – äg det!

När velade du i ett beslut senast? Jag velar hela tiden i mina beslut, särskilt om det är svåra beslut som alltid kommer kännas svåra oavsett vad man än väljer att göra. Hur kan man förankra ett beslut så att det faktiskt känns rätt att ta det? Jag tror vissa beslut är så svåra att man helt enkelt får härda ut med känslan av att ha tagit fel beslut inledningsvis. För det är egentligen när tiden har fått gå som man inser om det var rätt eller fel beslut att ta. Samtidigt är det inte alltid vi direkt behöver ta ett beslut på de känslor och tankar som når oss. Om hjärnan helt plötsligt föreslår att vi sak lägga oss på soffan tycker jag oavsett omständigheter att vi kan agera på det infallet. Men ibland rör det svårare saker.

Låt oss säga att du efter att ha arbetat på ett ställe med bedrövliga omständigheter plötsligt får ett infall om att du inte orkar mer och vill säga upp dig. Infallet är omedelbart och enormt starkt. Bör du agera på detta infallet? Var går gränsen mellan intuition och förhastade beslut? Jag tycker att det lämpligaste i vårt exempel är att ge det en vecka. Låt känslan av att vilja ge upp finnas där, men agera inte på den. Låt den vara, känn efter, och ge dig själv lite tid att förankra beslutet innan du agerar på det. En vecka hade i detta fallet kunnat vara en bra tid att låta tankarna bara får vara där, och om du efter veckans funderande fortfarande känner likadant så vet du vad du behöver göra.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Vem vill du helst vara?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vem vill du helst vara; en person som vet sina gränser eller en person som går att lita på?

Återigen använder jag mig felaktigt av en dikotomi som inte är så svart-vit som jag utmålar den. För givetvis kan vi vara en person som man kan lita på och som samtidigt vet sina gränser. Men jag tycker däremot inte det är felaktigt att utmåla svårigheten i att veta vart gränserna går. 

Nästa gång någon frågar dig om du kan hjälpa till med något och du vet att du “kan“; reflektera över hur svårt det är att säga nej. Det är brutalt svårt att säga nej till någon som behöver hjälp, åtminstone för mig. Men jag kommer aldrig att bli en ja-sägare bara för att jag är rädd för att säga nej. Det kräver kontinuerlig övning, men det är värt att kunna stå emot när det behövs. För annars gör vi oss själva en otjänst som kan urarta och innan vi vet ordet av så står vi där i gropen vi grävt och inte vet hur vi ska komma därifrån.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Fåniga saker och att må bra

Hej igen hörni! Hur är läget?

Vilka “fåniga” saker får er att må bra? 

Såhär i efterhand är det som får oss att må bra aldrig speciellt fånigt, men ni förstår vad jag menar; de där sakerna som inte betyder mycket för andra men som för oss kan ta sig an oanade positiva proportioner. Eller vem vet, det kanske bara är jag som har fåniga glädjeglimtar i mitt liv,  som en dans, ett tv-spel eller en bra film.

En del av oss är extra känsliga. Högkänslighet är ett medfött personlighetsdrag som finns hos 15-20 procent av den globala befolkningen – jämt fördelat mellan kvinnor och män – liksom hos de flesta djurarter. 

Jag tror helt klart att min högkänslighet påverkat min förmåga att känna, med tillhörande problem och fördelar. Jag kan ödmjukt säga att jag är väldigt duktig på att läsa av människor och situationer, men samtidigt blir jag lätt känslig när jag hamnar i olika situationer som är känslomässigt laddade. Ångest kommer fort och glädje kommer fort, men jag är ändå glad att jag har möjligheten att finna nöje i det som andra tycker är konstigt, för då kan jag åtminstone medvetet påverka mitt eget mående till det bättre.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Hjärnans överläggning och socker

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hjärnans tafatta överläggning när vi upplever stress. 

På svenska fungerar inte liknelsen lika bra på men på engelska brukar man säga att “There’s a reason why stressed becomes dessert when spelled backwards”.

Experiencing thi….sorry. Upplevelsen av stress faller på en gradskala av “ingen alls” till “bra jävla akut”, och det är också olika fysiologiska förnimmelser beroende på vart vi ligger på skalan. När vi ligger på “bra jävla akut” sträcker vi oss sällan efter godispåsen det första vi gör. Men när vi istället över tid ligger någonstans på mitten, där vi över tid upplever kronisk stress, blir det enklare att slänga både ett och två ögon på den där tårtbiten. Anledningen bakom detta är egentligen ganska enkel; hjärnan vet vad som som får dig att må bra, åtminstone på kort sikt. Jag vill inte säga att det är enkelt att dieta med en låg nivå stress….Eller jo, det vill jag.

Efter att ha kunnat justera min vikt enligt min önskan i snart 10 år vill jag tro att jag funnit ett framgångsrecept där en minskning av stress är ett av de första stegen.  Nej, jag försöker inte sälja något, men jag vill ändå dela med mig av insikten om hur saker och ting hör ihop. Vill du minska vikten på din kropp behöver ett av de första stegen utgöras av en minskad vikt på dina axlar.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Realism, pessimism och optimism

Hej igen hörni! Hur är läget?

Realismen är pessimistens optimism; platsen där jag tror vi har mest att hämta.

Jag försöker att vara en realist. Jag försöker stå närmast verkligheten och sannolikheten. Att realismen ligger så högt i kurs hos mig har dels att göra med hur svårt det faktiskt är att uppnå den. Det är för mig extremt svårt att inte låta känslor och infall påverka den verkligheten jag lever i, något jag anar att många andra kan känna igen sig i. Men det är fortfarande eftersträvansvärt att ligga i linje med det troliga och sannolika, att se det som är framför oss och inte oroa oss för vad som med sannolikhet inte kommer drabba oss.

Men om realiteten är svår, smärtsam eller obehaglig då? Ja, då får du åtminstone möjlighet att bearbeta det som hänt dig, med allt vad det innebär. Och det är inte alltid lätt, mer sällan än inte kan det vara lockande att vrida på saker och ting tills de ligger rätt i vårt huvud. Men det är svårt att få saker att ligga rätt i huvudet.  Och ibland kan dissociation från problemet vara det vi behöver för att kunna gå vidare. Eller formulerat på ett annat sätt; tänk inte så mycket.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

När omgivningen förändras

Hej igen hörni! Hur är läget?

När omgivningen förändras på ett sätt vi inte riktigt förstår förändras sannolikt också vi på ett sätt vi inte riktigt förstår. 

OmgivningenAtt inte förstå varför något händer eller vad man kan göra åt det utgör, åtminstone för mig, något av det mest frustrerande som finns. Ibland är det givetvis det bästa att inte göra något åt situationen vi befinner oss och att i acceptansens anda rida ut vågen. Men det är svårt. Det är svårt att ställa sig accepterande till det som händer om vi känner ångest. För mig är det (aningen ironiskt) svårt att acceptera känslorna av acceptans. När omgivningen förändras förändras också jag. Jag har svårt att ställa mig i hörnet och bara iaktta. Alla känslor i min kropp skriker att situationen är något jag behöver agera på. Men jag vet att det väldigt ofta är en illusion; ångesten lägger sitt täcke över alla våra känslor vi förknippar med välmående.

Jag vet bara att det kommer normalisera sig, balansen kommer återställas, det blir bättre, det blir enklare.  Omgivningen är annorlunda just nu, och jag är annorlunda just nu, och så får det helt enkelt vara. Även om det är svårt att vara.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

Att förvänta sig det oväntade

Hej igen hörni! Hur är läget?

Är det en bra idé att förvänta sig det oväntade?

Denna fråga är något jag funderat mycket över det sista. Hur vi än tar oss an livet är det ett faktum det inte sällan kastar oss en skruvboll som i värsta fall kan slå omkull oss. Då är frågan hur vi ska förhålla oss till livets föränderliga karaktär. Ska vi hela tiden vara på tå för att kunna parera de bollar som kastas mot oss eller ska vi helt enkelt släppa all kontroll och bara låta livet hända?

Jag inser när jag skriver detta att jag pratar om en dikotomi, en svart- eller vit värld där allt är antingen eller. Men så är det ju inte, eller hur? Ändå vet jag inte hur en planering för det oväntade skulle kunna se ut. Vi skulle kunna se till att vi har ett bra ekonomiskt och socialt skyddsnät som kan täcka upp för oss om vi skulle ramla. Vi skulle kunna se till att vara rädda om oss själva och inte försätta oss i situationer som är farliga för oss. I slutändan tror jag vi behöver hitta en balans mellan att leva livet men att samtidigt vara försiktiga i våra livsval.

Hinner du inte? Orkar du inte?

Hej igen hörni! Hur är läget?

Hinner du inte eller orkar du inte? Eller….jag vågar inte ens tänka på det…BÅDA!?

För flera av oss är orken avgörande i allt det icke-obligatoriska som dagen erbjuder, för andra blir det icke-obligatoriska “obligatoriskt” på ren järnvilja. Och när vi kör på järnvilja så förbrukar vi resurser, resurser vi kanske egentligen inte har. Eller kanske har du . åtagit dig för mycket obligatoriskt, och tiden räcker helt enkelt inte till; något som onekligen kommer leda till trötthet.Orkar eller hinner?

Balansen mellan stimulans och överbelastning tycker jag själv är så jäkla svår att det är sällan jag hamnar i en bra balans mellan de två. För det är minst lika illa att vara understimulerad till den graden att det nästan gör ont i kroppen; det är när tristessen når en nivå som blir outhärdlig. För det kan hända, inte ofta, men det händer. I mitt liv just nu arbetar jag aktivt med att minska det obligatoriska och öka det icke-obligatoriska, allt efter min ork, men också i linje med insikten att det finns icke-obligatoriska aktiviteter som faktiskt ger energi, även för en inrutad introvert som jag.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!