Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket ”allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

”Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.

Sinnesro, acceptans och ansträngning

Hej igen hörni! Hur är läget?

– Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Trots att jag inte är troende, så älskar jag verkligen sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Bönen är vacker och en bra ledstjärna i livet, men den är inte helt perfekt. För det är inte alltid enkelt att skilja mellan de olika kategoriseringarna acceptans, mod och förstånd. Vart hamnar ansträngning egentligen? Under mod? Under förstånd? Jag vet inte.

De förändringar som går att få till i livet går väldigt ofta (men givetvis inte alltid) bara vi vill och anstränger oss tillräckligt mycket. Det är en klart svår avvägning att göra; hur mycket bör vi anstränga oss för att nå dit vi vill? Men en kanske ännu bättre fråga är; anstränger vi oss ens för att nå dit vi vill eller anstränger vi oss för att det är normen? Jag tror ni förstår vart jag vill komma.

Det var allt jag hade för den här gången! Vi ses på nästa bild hörni! Hej!

2017-12-10

2017-11-18

Viljestyrka och hjärnmuskler

Viljestyrka är som vilken muskel som helst; träna den så kommer den bli starkare.

När det kommer till det vi har möjlighet att påverka genom våra handlingar torde beteendeförändringar och att bryta vanor var något av det svåraste vi kan ta oss an. Att bryta en dålig vana, subjektivt eller objektivt, är ofta förknippat med motstridiga känslor. Du kan ha en stort tilltro till din egen förmåga att förändra ett givet beteende, men du anser det inte särskilt viktigt att bryta vanan. Likaså kan du har noll tilltro till dig själv i förändringsprocessen gällande en livsavgörande vana.

Men när allt kommer till kritan, när allt fluff är bortskalat, är det din envishet viljestyrka och disciplin som avgör huruvida du klarar att bryta vanan eller inte. Värt att komma ihåg är att om du spenderar viljestyrka i ett avseende, exempelvis på sluta röka, blir det svårt att samtidigt försöka gå ner i vikt. Viljestyrka är en förbrukningsvara, det går att spendera den. Men det går också att göra viljestyrkan starkare.

Det börjar ske magiska saker när vi tar svåra beslut som vi är nöjda med. Ett rätt beslut kan inleda en snöbollseffekt där goda val avlöser varandra genom det faktum att du tagit ett rätt beslut. I processen med att bryta en vana behöver vi rada upp ett antal rätta beslut för att vi ska kunna anses vara på väg mot något bättre. Men även om vanan är svårbruten finns det något mer värdefullt i processen där vi tvingas rada upp svåra val. Känslan av att kontinuerligt ta beslut du är nöjd med ökar din självkänsla och kan nästan jämföras med en form av eufori. För så stärkande är det. Är du nyfiken på hur det känns att rada upp flera bra beslut är det första steget föga förvånande att ta ett rätt beslut, något jag är säker på att du i något avseende kan göra redan idag.