Balans i livet

Jag är så innerligt trött på att i flera avseenden höra talas om ”balans i livet”, men det beror på min egen oförmåga att nå denna luddiga idyll jag faktiskt likställer med ”perfektion”.

Här får jag nog igen krypa till korset och erkänna att tanken blev till ord lite för snabbt. ”Balans i livet” är ett oklart mål med en oklar grundidé; att vara i balans med oss själva och vår omgivning. Jag kan inte hjälpa att tänka på hur tråkigt livet hade varit om vi levt i en kontinuerlig balans. Någon sa till mig en gång att det statiska livet är en slösad gåva, och jag håller med (men med vissa förbehåll).

Sökande tar energi och att söka efter balans ironiskt bidrar till ångest och svåra känslor. Jag dras mellan att vara rädd för stora förändringar, samtidigt som jag hanterar dem hyfsat när de väl inträffar. Det är uteslutande i min tanke det existerar oro och ångest kring förändringar, när jag möter verkligheten märker jag ofta att hjärnans regler inte gäller. 

Balans i livet handlar i min mening om att inte behöva tänka på livets balans, ett slags zen-liknande tillstånd där omständigheterna inte överväldigar oss i alltför stor utsträckning. Jag tror det åtminstone för mig blir en fråga om att jobba med hur jag själv hanterar de förhållandevis små förändringarna som sker i mitt liv, snarare än att försöka förändra omständigheter som står utanför mig. 

 

2019-06-05

2019-05-30

2019-05-23

2019-05-16

Maskering och lösning – Del 1

Vi måste lära oss skillnaden mellan maskering och lösning.

Maskering som skeende verkar föga förvånande vara något människan har nära till det gäller oro. När det gäller livets alla orosmoment kring dessa finns det flera strategier vi kan ta till för att mildra våra negativa känslor.

Vi kan föra argumentation med oss själva kring hur vårt problem faktiskt inte är i hela världen, att det finns andra som har det bra mycket värre. Det är en argumentation vi själva vinner över då oron som svar på det bästa argumentet ändå alltid kan svara oss med ”ÄR DU SÄKER PÅ DET?”

Vi kan också ta till andra knep för att försöka mildra vår oro, däribland ta steg för att mitigera oron för att vårt ”tänk om” inträffar. Om rädslan utgörs av arbetslöshet kan vi proaktivt söka massor utav jobb, har vi en tenta kan vi lägga massor av tid på plugg osv. Detta är en strategi jag själv frekvent använder för att minska min egna känslor av obehag. Och ofta fungerar det – problemet är att oron snart återkommer. Vi kan alltid plugga lite till eller söka ett jobb till och det är således en ytterst kortsiktig ”lösning” för oroskänslorna. Vi kan också konsultera både experter (ex. terapeuter) och icke-experter (ex. vänner, familj) för uppmuntran, något som också periodvis kan fungera men som sällan kommer till roten med orons ursprung. Vi kan använda droger, vi kan försöka stoppa våra tankar i tid, vi kan ägna oss åt kognitiv beteendeterapi (som kan fungera, men då hänger det på oss själva att identifiera och förlöjliga våra orimliga tankar vid varje enskilt tillfälle).

Så vad är då en lösning? Jag återkommer i ett annat inlägg….

2019-05-03

Kontext och irrationalitet

Det rationella blir inte sällan irrationellt först när kontexten suddas ut.

Jag brukar säga att alla människor agerar rationellt utifrån de förutsättningar som råder, även om dessa förutsättningar är luftslott individen själv byggt upp. När det är starka känslor inblandade, exempelvis kärlek, blir det ännu svårare att ta objektivt rationella beslut. Genom att ha detta i åtanke tror jag vi kan bespara oss själva och andra mycket onödigt frustration.

Om vi själva förstår att människor väldigt sällan agerar utifrån naivitet eller dumhet, blir det också enklare att bemöta människor rent generellt. Vi kan som en bonus och lättare att möta oss själva i beslut vi har svårt att förstå. Varje gång vi tänker ”hur kunde jag vara så dum” när vi naivt tagit något för givet, är det ofta i situationer där vi haft svårt att skilja mellan intuition och förhastade beslut.

Jag tycker vi ska fortskrida väldigt långsamt när vi dömer ut andras agerande och beslut. Jag minns särskilt en gång då jag hade svårt att förstå hur en person i min närhet agerade för mig irrationellt och utan eftertanke, åtminstone fram tills den punkt jag träffade hens föräldrar och insåg att personen hade blivit fostrad in i beteendet.

Det svartvita tänket

Jag tar ett absolut avstånd från det svartvita tänket!

Den här bilden gjorde jag med glimten i ögat, men faktum är att det finns ju ändå en viss sann ironi i att ta ett absolut avstånd från ett svartvitt tänk. Det är lätt att se saker och ting här i livet som antingen eller, utan att åskådliggöra gråskalorna. Genom att se på vår omgivning och oss själva med detta perspektivet osynliggör vi nästan alltid det som mest liknar verkligheten – en verklighet som ligger mellan två extremer.

Väldigt ofta kopplas det svartvita tänket till just tankar om oss själva eller andra; han älskar eller hatar mig, det kommer gå jättebra eller uruselt etc. Men det finns också situationer där vi i valet mellan att att göra och inte göra en viss handling kan finna samma tankemönster; skall vi utföra eller inte utföra en viss handling?

  1. Behöver vi utföra handlingen nu eller kan vi (socialt stigma till trots) prokrastinera och skjuta upp handlingen?
  2. Finns det något annat vi kan göra istället för att utföra handlingen som kan uppnå samma, eller liknande, resultat?
  3. Behöver vi överhuvudtaget agera eller ligger problemet hos någon annan som behöver utföra en handling?

Väldigt ofta när vi hamnar i ett svarvitt tänk är vi stressade eller av andra skäl inte mår särskilt bra. Kom ihåg; Hjärnan är vid detta tillfället som ett kardborreband för svartvitt tänk och som teflon för mer nyanserade tankebanor. Köp dig själv lite tid och se över om du kan närma dig ett mer nyanserat tänk, om än bara ett myrsteg närmare.

Kämpandets tvetydighet

Det är stor skillnad mellan att behöva kämpa och ha en känsla av att behöva kämpa.

Att internalisera uttrycket ”allt som är värt att ha här i livet kommer inte utan uppoffringar” för att därefter addera det med ett sug efter direkt tillfredställelse vet jag av erfarenhet är ett bra recept på en ganska miserabel tillvaro. När vi vill ha någonting här i livet tenderar vi att ösa in resurser för att snabbt nå målet, något jag tror vi till stor del gör för att bevisa för oss själva att vi KAN ge upp hela vår tillvaro för något. Huruvida uppoffringarna de facto hjälper oss att uppnå målet snabbare är sekundärt, även om vi inte själva vill inse det.

Jag insåg tidigt i livet att det handlar om att göra det minsta du kan för att uppnå en förändring över tid som är det optimala, INTE tvärtom. Motargumentet till denna inställning utgörs ofta av att man blir kallad rädd och omotiverad; men inget kunde vara längre ifrån sanningen. Det som är värt att ha här i livet kommer sällan utan uppoffringar, men dessa uppoffringar bör bara de minsta möjliga för att uppnå en förändring över tid. Varför? Tja, dels för att det är enklare att hålla galenskapen borta och dels för att minimera risken att falla tillbaka. De flesta snabba förändringar vi gör i livet (om än inte alla), tenderar att få en jojoeffekt där vi snabbt är tillbaka på ruta ett.

”Jojobanta” inte fram förändringar i livet. Tar du dig den tid du behöver för att åstadkomma en förändring på lång sikt så lovar jag att du under resans gång kommer inse att jag har rätt.